Centerpartiets partiledare Annie Lööf verkar inte vara främmande för att göra upp med regeringen om en regionreform. Däremot vill hon diskutera antalet regioner.
Det låter ganska hoppingivande.
Jag hoppas Lööf läser kollegan Patrik Oksanen på ledarsidan i Hudiksvalls Tidning (C), som resonerar klokt om regionfrågan.
”Regionreformen behövs efter att storstadsområdena gått före och dragit ifrån. Sverige behöver hålla ihop. Insikten att dagens landsting har svårt att klara kostnaderna för vården, eller kan mobilisera tillräcklig regional utvecklingskraft i konkurrens med Stockholm är stor hos de flesta politiker som arbetar med frågorna”, skriver Oksanen.
Vidare tycker han att det vore olyckligt om halläningar eller jämtar får lägga in veto mot den statliga regionindelningen.
”Den asymmetriska staten, med ett 20-tal olika kartor för indelning, försämrar Sveriges förmåga att styras, särskilt i kristider. Det har märkts i flyktingkrisen och Västmanlandsbranden på ett tydligt sätt”, framhåller ledarskribenten i C-tidningen.
Det är klart att en regionreform kan bli en smärtsam upplevelse för ett antal landshövdingar, politiker och tjänstemän.
Men dagens alla landshövdingeresidens och landstingshus runtom i vårt avlånga land är inte den demokratiska skapelsens krona.
Stora delar av Sverige har dessutom redan – med framgång – samordnat och effektiviserat det regionala utvecklingsarbetet.
1998 bildade Kristianstad och Malmöhus nya region Skåne. Samtidigt gick Älvsborg, Skaraborg, Göteborg och Bohus samman och blev Västra Götaland.
I Halland, Jönköping, Kronoberg, Örebro, Gävleborg, Östergötland och Jämtland har landstingen tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna.
Det funkar alldeles utmärkt, vilket egentligen inte borde förvåna någon.
Det är inte antalet landstingsråd eller landshövdingar som avgör hur det går med sjukvården eller den regionala utvecklingen.