Det började med en notis på Facebook. ”Det är jobbigt att flyga med tre barn när man är ensam vuxen.”
Ok, så kan det nog vara. Men var fanns då Linda, hans fru, som jag träffade för några år sedan? Nätet gav svaret. Min gamla skolkamrat, han med de tre barnen, bodde kvar i den lägenhet jag besökt. Linda bodde på en adress tio mil därifrån. Uppenbarligen hade de skilt sig. Sånt händer.
Jag bläddrade tillbaka i Facebook och tittade på kamratens FB-sida. Där var bilder från en badplats, en grillkväll med grannarna, en film med lekande katter, ett meddelande om att en kusin börjat läsa teoretisk fysik, lösningen av Melodikrysset samt många kartor över vägar och stigar där min väns löparskor dragit fram. Samt en del annat: tummen upp för en grupp mot för mycket reklam i teve och en suck över en kolumnist i en stor kvällstidning.
Det stod inget om att paret gått skilda vägar. Sakta började jag först då förstå FB-etiken.
Moster städade alltid noga innan hon fick gäster. Polerade möblerna och parkettgolvet. Såg till att man kunde spegla sig i diskbänken. Nöp av blommor som gjort sitt. Hoppades att samtalet vid bordet i salongen skulle bli fint, att det inte skulle bli gräl om politiken. Många som visar upp sig på Facebook är angelägna om att intrycket ska bli det bästa. ”Men vad du är snygg, vältränad, ambitiös, duktig och klok.” Barnen artar sig, man har bara helkul på festerna, grönsakerna växer som i en engelsk mönsterträdgård, hunden är lydig och släkten är helfestlig. Man vill, precis som moster, ställa det kantstötta porslinet åt sidan och polera den fina bilden lite extra.
Men blir det inte outhärdligt om man skriver som det är? Om höstdeppiga dagar, skurna motorer, skruvade förhållanden och imbecilla chefer? Jo, kanske det. Men är det inte ganska outhärdligt med alla dessa idylliserande, kolorerade bilder som nu visas upp? Om hur det borde vara. Det värsta är väl om någon tror att livet är sådant det beskrivs på Fejan.
I dag infaller den månad då badtemperaturen är som högst. Dessutom mognar blåbären och ute på Slagbjörnsmyren kan man se hjortronen växa. Det är fascinerande att följa årstidernas växlingar. En bekant som i många år arbetade i ett land i Afrika sa att han saknade höstdagarna mest av allt. Färgerna och den råa kalla luften.
Nu har bestämt politiken tagit semester. Det är få utspel. Debatten är tam. De folkvalda odlar kontakterna med valmanskåren och strategerna sitter vid sommarbryggan och funderar över hur man ska vinna marginalväljare för den goda saken. Det är skönt med en paus, båda när man vandrar och följer politiken
Just nu läser jag om Per Anders Fogelströms Stockholmssvit. En utmärkt skildring av Fattigsverige och den långa kampen för frigörelse. Läsaren får följa Henning Nilsson och hans släkt från 1860-talet och hundra år framåt. Trångboddheten får en att rysa, liksom förhållandena i fabriker och på byggen. Många kvinnor tvingades ut på gatan för att få mat till sina barn. Människor åldrades i förtid och sjukvården för de fattiga var usel. Tio procent av alla spädbarn dog (i dag är det 0,4 procent). Samtidigt som man kan glädjas över framgångarna är det värt att påminna om att det i en del länder är högre spädbarnsdödlighet än det var i Sverige för 115 år sedan. Men det går åt rätt håll, som Hans Roslings statistik visar.
Hur som helst, Fogelströms böcker är mästerliga och väl värda att läsas på nytt.
Visst fick Sverige en svår lottning till fotbolls-VM för män år 2018. Men eftersom herrlandslaget numera är så pass mediokert hamnar landslaget alltid i Dödens grupp. Tips: Frankrike och Holland går vidare. Sverige slipper att delta i den autoritäre Putins propagandajippo. Jag såg förresten att presidenten lanserat Sepp Blatter som Nobelpristagare. I vilken disciplin? Mygel och korruption, kanske.
Vi kan däremot glädjas åt de unga fotbollsspelarnas stora framgångar.
Välkommen till mycket njutbara augusti.