Det är intressant att fördjupa sig i gamla riksdagsprotokoll. De berättar svart på vitt om hur de politiska partierna agerat tidigare.
”Vi hedrar den praxis som vuxit fram under decennierna och som hållit över flera olika regeringsbildningar. Därför nominerade de borgerliga partierna inte någon talmanskandidat vare sig 1982, 1985, 1994, 1998 eller 2002. Talmännen dessa år hämtades från vänsterblockets största parti då vänsterblocket i dessa fall hade den största grupperingen efter valet. Följaktligen togs beslut om de socialdemokratiska talmännen med acklamation”, sa Anna Kinberg Batra, Moderaternas dåvarande gruppledare, när riksdagen valde talman 29 september 2014.
Denna gamla princip följde Moderaterna och övriga allianspartier även 2014 när Urban Ahlin (S) blev talman.
”Alliansen står fast vid praxis och nominerar inte någon talmanskandidat i valet av talman för den nya riksdagen, även jag om personligen gärna sett att Per Westerberg (M) fått fortsätta sitt uppdrag”, deklarerade Anna Kinberg Batra.
Annorlunda uttryckt: Mellan 1982 och 2014 fanns en tydlig borgerlig norm.
När S, V och MP var större än de borgerliga partierna släppte M, C, L och KD alltid fram S-kandidaten till talmansposten.
Den borgerliga uppfattningen var att riksdagens talman skulle hämtas från det största partiet i det största blocket i riksdagen.
Därför är måndagens talmansval i riksdagen ett avsteg från gamla borgerliga principer.
Alliansen valde att gå fram med en egen talmanskandidat – Andreas Norlén (M) – trots att de rödgröna partierna (precis som 2002 och 2014) har fler mandat än allianspartierna.
Det skedde dessutom i ett läge när Socialdemokraterna och Miljöpartiet var beredda att föra samtal med alliansen om talmansvalet och en ny praxis.
Men istället valde allianspartierna att presentera en kandidat helt på egen hand. De rödgröna partierna får väl rösta på vår kandidat om de vill ha en bred samling runt den nya talmannen, resonerade de.
Så byggs inte relationer och ett fungerande samarbete. Ett sådant förutsätter att partierna faktiskt sätter sig ned och resonerar fram en gemensam lösning. Då kan inte den ena parten diktera villkoren.
Det var i detta läge (när det inte längre fanns förutsättningar för en blocköverskridande uppgörelse om talmannen) som S vaskade fram en egen kandidat – rutinerade Åsa Lindestam. Det blev nödvändigt att markera att det krävs två för en tango och att Socialdemokraterna inte tänker dansa efter alliansens pipa.
Följden blev därmed att Sverigedemokraterna fick avgörandet i sina händer och att det blev en omröstning om talmansfrågan som borde ha varit möjlig att undvika.
Det innebär att den nya talmannen sitter på ett svagare mandat än många av sina företrädare, vilket kan bli ett problem.
Talmannen ska vara en person som förmår att samla och leda riksdagsarbetet framåt, vilket kräver respekt och förtroende i alla politiska läger. Men nu har 145 av riksdagens ledamöter röstat på en annan kandidat än den nya talmannen.
Det blir under alla omständigheter högintressant att se hur Andreas Norlén kommer att hantera sin nya roll.
Prövningarna kommer snabbare och blir större än för alla hans företrädare i modern tid.
Statsministeromröstningen, som hålls redan under tisdagen, kommer att leda till att Stefan Löfven (S) petas från statsministerposten och att hans regering förvandlas till en expeditionsministär.
Att vaska fram en ny regeringsbildare i den nya riksdagen blir dock ingen enkel uppgift för Andreas Norlén.
Han har fyra försök på sig att få fram en ny regeringschef som tolereras av riksdagen.
I en ledare 22 september förutspådde jag att talmannens två första försök kommer att misslyckas om partierna står för vad de hittills sagt i regeringsfrågan och att det blir en tredje talmansrunda.
Det finns ingen tidsgräns för hur länge denna process kan pågå.
Författningen är dock klar på en punkt. Om talmannen Andreas Norlén misslyckas fyra gånger så ska extraval (det vill säga nyval) hållas inom tre månader.
Vi får hoppas att saker och ting inte går så långt utan att Sveriges (vanligtvis) konstruktiva och samarbetsinriktade politiker ser till att lösa frågan innan dess.
Ett kostsamt extraval är inget som skulle stärka förtroendet för något av de etablerade riksdagspartierna.