På partikongressen 1969 och inför valet 1970 var ”Ökad jämlikhet” Socialdemokraternas viktigaste paroll.
Vid partikongressen sade Olof Palme: ”Jag har flera gånger sagt att jämlikheten inte är ett tillstånd, utan en färdriktning för politiken. Men färdriktningen är viktig. Den skall vi hålla fast vid.”
Palme citerade den engelske socialisten Richard Henry Tawneys ord att ”det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot”.
”Den svenska socialdemokratins ansikte skall vara vänt mot en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor”, konstaterade Palme.
Jag kommer att tänka på detta klassiska Palmetal när jag tar del av LO:s jämlikhetsutredning och 115 förslag för att minska inkomstskillnaderna i Sverige.
Man kan ifrågasätta en del punkter – till exempel förslaget om att skapa ett statligt byggbolag. Men det mesta är klokt och motiverat – bland annat kraven på att rusta upp A-kassan och sjukförsäkringen.
Allra viktigast i LO-rapporten är dock inriktningen, arbetet för ökad jämlikhet. Medlen – de politiska verktygen – kan alltid diskuteras och omprövas.
På den borgerliga kanten beskrivs inte sällan socialdemokratins jämlikhetsideal som likriktning och konformism.
Men det syftar inte till alla ska vara lika, stöpas i samma form och gå omkring i samma grå uniform. Istället handlar det om allas rätt att vara olika.
Alla människor ska ha möjligheter att växa, utvecklas och förverkliga sina bästa stämningars längtan.
Eller som Olof Palme sa i sin sista valrörelse 1985: ”Vad vi socialdemokrater eftersträvar är ett samhälle som ger alla människor möjligheter att förverkliga sina livsprojekt.”
Det synsättet har även präglat den socialdemokratiska reformpolitiken.
Bra förskolor, gymnasium och en välutbyggd högskola innebär att alla – inte bara de med rika föräldrar – kan få en god grund i livet.
A-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder gör att människor inte behöver bli utslagna, när de förlorar jobbet eller drabbas av ohälsa. De erbjuds en chans att komma igen.
Tillgång till vägar, järnvägar, bredband och god offentlig service i hela landet skapar förutsättningar för jobb och tillväxt i fler regioner.
Denna rättvisepolitik är dessutom ekonomiskt rationell.
Den som studerar tabellerna från World Economic Forum (WEF), OECD och andra internationella organ kan se resultaten.
Länder med en välutbyggd välfärdsstat och mindre ojämlikhet klarar sig bättre än länder med stora klyftor.
Varje år återfinns Sverige och andra nordiska länder på tio-i-topp-listan när WEF rankar den globala konkurrenskraften.
I boken ”Jämlikhetsanden” (Karneval 2011) har de brittiska forskarna Kate Picket och Richard Wilkinson även visat att samhällen med stora inkomstklyftor har större problem med psykisk och fysisk ohälsa, våld, droger och brist på social sammanhållning än mer jämlika samhällen.
Slutsatsen är klar. Inte bara de fattigaste tjänar på att inkomstskillnaderna är små. Även medelklassen och höginkomsttagare mår bättre i sådana samhällen.
Sverige blir sämre för alla, om många ungdomar får en dålig start i livet och om långtidssjuka tvingas till socialen.
Det säger något om vikten av att LO driver på för nya jämlikhetsreformer.
Som sagt: Det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot.
Nalle Puh har också uttryckt det fint: ”Har man ingen aning om vart man ska är det lätt att man går vilse.”