För några veckor sedan var jag bergsäker på att det skulle bli maktskifte i landstinget. Vänsterpartiet förhandlade fram ett samverkans- och styrdokument med de borgerliga partierna och sjukvårdspartiet.
Men det skapade starka interna reaktioner och turbulens inom V, som efter en tid återvände till förhandlingarna med S och MP.
I helgen framstod det också som klart att det skulle bli fortsatt rödgrönt styre i landstinget.
S, V och MP offentliggjorde en ny överenskommelse om en sjukvård som fördelas efter behov och på lika villkor.
Men det rödgröna samarbetet havererade redan innan det börjat.
När landstingsfullmäktige röstade om ordförandeposten i landstingsstyrelsen under torsdagen stod det helt plötsligt klart att två rödgröna ledamöter röstat blankt, vilket innebar att sjukvårdspartisten Kenneth Backgård vann omröstningen mot den rödgröna kandidaten och sittande landstingsrådet Kent Ögren med röstsiffrorna 35-34.
Nu råder stor oklarhet om vilken politisk inriktning som egentligen gäller.
Det är bedrövligt att landstinget styrs på så här lösa boliner. Landstingets verksamhet kan inte behandlas som en politisk lekstuga.
Landstinget omsätter 6,5 miljarder kronor, har tusentals anställda och ansvaret för hälso- och sjukvården i en fjärdedel av Sverige.
Därför är det sorgligt att det nu råder kaos kring ledarskapet i denna viktiga samhällsorganisation. 250000 norrbottningar förtjänar bättre.
Jag har tidigare pläderat för att lägga ned landstingen och att det istället införs ett statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården.
De senaste månadernas turer har stärkt mig i den uppfattningen.
Det politiska systemet i det nordligaste landstinget lämnar just nu en hel del i övrigt att önska, för att uttrycka sig snällt.