Riksbankens sista glas
Om Riksbankens räntehöjning stramar åt ekonomin onödigt mycket vet vi vilka som bär ansvaret för det.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är ett vanligt råd till den som har svårt med spriten på fester.
Höjningen av räntan med 0,25 procentenheter till 4,75 procent var Riksbankens sista glas.
Med backspegelns vetskap kommer Riksbankens beslut med stor sannolikhet att visa sig vara ett misstag och ett glas för mycket.
Beslutet kommer att trycka ned en redan inledd konjunkturnedgång, ett antal arbetare och tjänstemän ytterligare kommer att bli utan jobb, några ytterligare familjers ekonomi kommer att knäckas av den extra räntebördan.
Och det alldeles i onödan.
Det positiva i Riksbankens besked var att man åtminstone säger sig ha höjt färdigt för i år. Nästa steg är förmodligen en sänkning.
Nu ska genast sägas att Riksbankens beslut inte var lätt.
Å ena sidan finns de tydliga tecknen på en inbromsning av den svenska konjunkturen, varslen ökar, färre antal lediga platser anmäls.
Å andra sidan är prisökningarna de högsta på mycket länge.
Men de 4,4 procenten i inflationstakt i juli månad bestod till stor del av Riksbankens egna räntehöjningar och höjningar av internationella olje- och matpriser.
Det är tillfälliga höjningar som inte smittat av sig på den inhemska prisnivån.
"En höjning behövs för att förhindra den höga inflationen att bita sig fast", är nyckelmeningen i Riksbankens motivering.
Hushållens förväntningar om den framtida inflationen ligger visserligen över 2-procentsmålet. Men hushållens uppfattning styrs av nuläget. Experterna tror däremot att råvarupriserna är på väg ner.
Och när det gäller de viktigaste förväntningarna - de om löneinflationen - har tunga fackliga ledare varit mycket klara. Något tryck för att säga upp avtalen från medlemmarna finns inte.
"Man kan inte lugga en flinskallig", som en förhandlare uttryckte det faktum att arbetsgivarna också påverkas negativt av prisökningar och sämre konjunktur.
Det hade förstås varit ännu bättre om facken fattat formella beslut om att inte omförhandla avtalen och gjort det innan Riksbankens räntemöte. Men signalerna var ändå tydliga.
Till detta ska läggas att en ovanligt enig ekonomkår rådde Riksbanken att ligga stilla med räntan.
Varför tog då Riksbanken ändå sitt sista glas?
Kanske handlar det om ett försök att sätta sig i respekt, att man ville demonstrera sin styrka genom att gå emot en bred opinion.
Men som med all demonstrationspolitik kan den istället ses som ett tecken på motsatsen. Det är den svage som har ett behov av att demonstrera styrka.
Riksbanken hade kunnat visa sig ännu starkare om den i samklang med den breda opinionen låtit bli räntehöjningen och ändå övertygande kunnat argumentera för sin ståndpunkt.
Nu när beslutet är fattat måste Riksbankens direktion också ta konsekvenserna. Om räntehöjningen stramar åt ekonomin onödigt mycket vet vi vilka som bär ansvaret för det.