LEDARE: S-modellen är modern

En av kritikpunkterna mot socialdemokratin - som fått ordentligt fäste åtminstone i Stockholmsregionen - är att den inte är "modern".
Det är, egentligen, märkligt med tanke att "den skandinaviska modellen", som ju lika gärna kan kallas "den socialdemokratiska modellen", i internationell forskning och debatt hålls fram som den mest framgångsrika, och mest "moderna".
Vi har höga sysselsättningsnivåer (i normala tider, vill säga), hög produktivitet, vi ligger i framkant av den tekniska utvecklingen, andelen fattiga är liten och den sociala rörligheten hög.

Och varför? Vi har generella välfärdssystem, som ger människor ekonomisk trygghet i förändringslägen och som gör att man accepterar omvandlingstrycket i ekonomin. Det gynnar produktivitetsutvecklingen.
Vi har ett skolsystem med små skillnader mellan skolorna, en hög utbildningsnivå inom arbetskraften och ett system för vuxen- och arbetsmarknadsutbildning, som gör det möjligt för människor att utveckla eller byta kompetens i takt med förändringarna i arbetslivet. Det gynnar också produktiviteten.
Vi har en utbyggd barnomsorg, som gör det möjligt för kvinnor att kombinera familj och förvärvsarbete, något som - förstås - också gynnar produktiviteten. Och alltihop stärker individens möjligheter att välja arbete och livsform, oberoende av sådant som kön eller föräldrainkomst.

Med andra ord, det är ett system som i alla avseenden stöttar den moderna tidens krav - omställningsförmåga, teknisk rationalitet, kunskapsintensitet och, inte minst, individuella utvecklings- och valmöjligheter.
Fast vi kanske inte ska säga att vi har ett sådant system - bara att vi har haft det. För det är ju detta som vår moderata, "moderna" regering håller på att montera ner.

Särskilt anmärkningsvärt är egentligen nedmonteringen av arbetsmarknads- och vuxenutbildningen, med de effekter det får för den långsiktiga omställningsförmågan inom arbetslivet. Denna nedmontering, i kombination med de försämrade villkoren i inom a-kassan, uppmuntrar framväxten av lågkvalificerade och följaktligen lågavlönade jobb på ofta dåliga villkor. Det betyder att sämre produktivitetsutveckling.
Det betyder också att många människor kommer att låsas in i osäkra positioner på arbetsmarknaden, med försämrad ekonomi och sämre möjligheter att råda över det egna livets villkor. Det skapar ökande skillnader mellan barns uppväxtvillkor, och vi ser redan tecken på att det betyder att den sociala rörligheten minskar. Något som är detsamma som att somliga barn får sämre möjligheter att göra sina egna, individuella livsval.
Denna politik svarar inte mot det moderna samhällets behov, vare sig från individens eller ekonomins utgångspunkt. Den påminner i själva verket rätt mycket om 1800-talets konservativa idéer. Som för länge sedan visat sig mindre rationella.

Men varför, när den socialdemokratiska modellen faktiskt är så väl lämpad för den moderna tidens behov, har socialdemokratin kommit att uppfattas som gammaldags och utan lösningar på just dagens utmaningar?
Kanske beror det på sättet att framställa politik. De starka positiva effekterna för hela samhället - och samhällsekonomin - av en inkluderande välfärdspolitik har oftast framställts som något bara för "de svaga".
Det är litet typiskt att även aktiva socialdemokrater i Stockholm kan säga att man ju inte bara kan kräva av medelklassen att vara solidarisk med andra, den måste få något själv också. Bilden är alltså den att medelklassen betalar för arbetslösa och sjuka utan att få särskilt mycket tillbaka, det vill säga att välfärdspolitiken bara handlar om att ta hand om "de svaga".

Den bilden är i sig själv fel. Medelklassen är snarast den grupp som har mest glädje av välfärdspolitiken. De går oftare till läkare, deras barn går oftare på dagis och de utbildar sig längre.
Medellivslängden är längre och uttaget av pensioner alltså större. De utnyttjar kulturinstitutionerna mer. Och faktiskt, även medelklassen kan bli arbetslös - faktum är att arbetslöshet i dag är en relativt vanlig erfarenhet inom tjänstemannagrupperna.
Olika delar av välfärdspolitiken gynnar olika grupper olika mycket, det är givetvis sant. Men totalt sett gynnar den alla. Och med det menas inte bara att den enskilde individen, vid olika tidpunkter i livet, har nytta och glädje av dess olika delar. Det handlar om att den skapar en starkare ekonomi och ett bättre samhälle för alla.
Socialdemokratin måste bli bättre på att tala om det.

Vi kan ju till exempel säga att en bra a-kasseersättning i kombination med ett utbyggt vuxenutbildningssystem, är förutsättningen för arbetslivets utveckling och förmåga till anpassning till nya krav.
Den håller uppe köpkraften hos de arbetslösa, så att lågkonjunkturer inte fördjupas i onödan, den ger individen tid att hitta det arbete där hans/hennes kapacitet bäst tas till vara, och den motverkar uppkomsten av dåliga och lågproduktiva jobb.
Visst, a-kasseersättningen kan inte vara en evighetsersättning. Visst, man ska sätta in åtgärder som förhindrar fusk. Men inget av detta är något argument för att som nu sänka ersättningar och låta bli att höja taken.
Och ännu mindre för att rusta ner vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning.

Ledare: S-modellen är modern