Så stoppas Sverigedemokraterna
Anne-Marie Lidngren
Foto: Jessica Gow / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är naturligtvis möjligt att den lyft en spärr hos potentiella sympatisörer, men uppmärksamhet ensamt skapar aldrig väljarstöd. Det måste också finnas en öppenhet i väljarkåren att ta till sig budskapet. Därför bör vi fråga vad det är i de senaste årens utveckling som gjort att stödet för partiet ökar.
Att SD bärs upp av främlingsfientliga strömningar är tveklöst. Men vad uttrycker denna fientlighet? Handlar det om rasism i egentlig mening, eller är det ett syndabockstänkande, där invandringen får klä skott för något helt annat?
Viktiga ledtrådar till detta finns i olika debattfora på nätet. Där möter regelmässigt uttryck för både invandrarhat och invandrarförakt. En del av dessa angrepp är direkt rasistiska i sin uppfattning att vissa folkslag är mer högtstående än andra. Men den största delen av de fientliga inläggen utgår från vad som anses vara konkreta problem orsakade av invandringen.
Två punkter dominerar: arbetslöshet, eller snarare arbetsovilja, och kriminalitet.
Den första går ut på att invandrare "lever på bidrag" (och fuskar med det) och "kommer hit för att bli försörjda"; detta kompletteras med misstanken att det därigenom blir mindre kvar till "våra egna" gamla och sjuka.
Den andra handlar om att invandringen ökat kriminaliteten; oftast nämns organiserad brottslighet, våldtäkt och övriga våldsbrott.
Kritiken uttrycker alltså en tydlig upplevelse av hot i en eller annan form mot den egna tryggheten. Den som känner sig hotad är sällan benägen att se nyanserat på den som uppfattas stå för hotet.
Därför biter inte kritiken för främlingsfientlighet; tvärtom tycks det stärka misstron mot "politikerna", som anses förneka problemen och skydda dem som uppfattas vara hotet, d v s invandrarna.
Här kan man göra två noteringar:
Den ena är att SD:s väljare - liksom i andra europeiska främlingsfientliga partier - ofta finns i grupper som riskerar att bli förlorare på den moderna utvecklingen.
Den typiske SD-väljaren är en yngre, lågutbildad man, och har därmed en osäker position på arbetsmarknaden och svag social status. Många SD-väljare har erfarenhet av arbetslöshet, antagligen också av försörjningsstöd. Sådana erfarenheter som kan skapa både ilska och bitterhet mot ett samhälle man inte känner sig välkomnad i.
Svårigheterna för lågutbildade yngre män på arbetsmarknaden har inte med invandringen att göra. Men att samhällsproblem förklaras med fel hos andra grupper är välbekant - och särskilt då grupper som kan pekas ut som annorlunda i förhållande till en själv.
Den andra noteringen gäller det statistiska samband, som finns mellan stigande röstandelar för SD och stigande ohälsotal/arbetslöshet i den kommun det handlar om. Det är områden där förhållandevis många står vid sidan av arbetsmarknaden, som arbetslösa eller som långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
Har man den utvecklingen nära inpå sig är det inte förvånande om där föds en oro för om pengarna ska räcka till en själv, om och när man behöver, eller en rädsla för att kostnaderna via skatten ska bli allt högre.
Det kan vändas i aggression mot dem som anses orsaka de stigande kostnaderna.
Faktum är ju att man kan spåra den typen av syndabockstänkande i de senaste årens hela hårdnande politik mot sjuka och arbetslösa, med dess markerade underton av att sjukdom och arbetslöshet handlar om bristande vilja och ambition att jobba.
Sverigedemokraterna koncentrerar egentligen bara den kritiken till just invandrare. Så en dyster fråga är om inte den allmänt negativa bilden av sjuka och arbetslösa underlättat för SD att få gehör för sin speciella variant, genom att helt enkelt legitimera föreställningen att arbetslöshet och ohälsa beror på individuella brister.
Vad är det då som hänt i Sverige, som i det här perspektivet kan ha bidragit till uppgången för SD?
Arbetslösheten har ökat. Särskilt ungdomsarbetslösheten.
Fler oroar sig för sin egen försörjning, fler har börjat upptäcka att trygghetssystemen inte räcker till, och fler har fått uppleva inte alltid behagliga kontakter med myndigheter, som inte har resurser för verkligt stöd men däremot direktiv att utöva kontroll på eller över gränsen till förmynderi.
Det är inte förvånande om denna osäkerhet och upplevelse av bristande samhällsskydd vidgat marginalen för SD-sympatier.
SD träffar känslan av att någonting är fel - även fast deras förklaringar träffar fullständigt fel mål.
Det enda möjliga sättet att på allvar bekämpa SD, med deras lika felaktiga som farliga förklaringar till problemen, är att trovärdigt visa på andra sätt att göra någonting åt de verkliga orsakerna.
Det behövs satsningar, som skapar verkligt hopp om minskande arbetslöshet.
Lågutbildade unga män - svenskfödda likaväl som invandrade - måste få chans till utbildning, som stärker deras faktiska möjligheter i arbetslivet.
Nerslitna bostadsområden måste rustas upp.
Det behövs ordentliga resurser till ungdomsarbetet i områden där uppväxtvillkoren av olika skäl är riskabla, och som ger vettiga alternativ - och personliga utvecklingsmöjligheter - till destruktiva aktiviteter som att kasta sten på polisbilar eller gå med i rasistgäng.
I grunden handlar det om att bekämpa sociala orättvisor.
Med all respekt för nödvändigheten av att vinna medelklassens röster så är det för socialdemokratin lika nödvändigt att vinna rösterna från de grupper, som i dag verkligen känner av de orättvisorna - och där frustrationen över det kan leda till att i varje fall några väljer att lägga sina röster på ett sätt som skadar demokratin.