Försvarspolitiken är en fråga som engagerar många norrbottningar. Det geografiska läget, mitt i den råvarurika Barentsregionen, gör Norrbotten säkerhetspolitiskt högintressant.
Fortfarande är det även många norrbottningar som är försvarsanställda.
Enbart i Boden finns omkring 1500 personer som jobbar inom försvaret, antingen som militärer eller civilanställda.
Därför var det många i norr som spetsade öronen när S-ledaren och statsministerkandidaten Stefan Löfven tog till orda vid Folk och försvars konferens i Sälen under måndagen.
Om vi ska tro opinionsmätningar kan Löfvens linjetal nämligen vara officiell svensk försvarspolitik efter valet om åtta månader.
I likhet med många andra ser Löfven allvarliga brister i den nuvarande försvarspolitiken. Men han utfärdar inga löften om nya resurser i dagsläget. Först vill han se bedömningarna från försvarsberedningen, som beräknas vara klar med sitt arbete våren 2014.
S-ledaren underströk dock vikten av att breda – blocköverskridande – uppgörelser om försvars- och säkerhetspolitiken.
Han var mycket kritisk till att den borgerliga regeringen "med bara några få rösters övervikt" avskaffade värnpliktssystemet.
Löfvens prioriteringar i säkerhetspolitiken är klassiskt socialdemokratiska.
I Sälen betonade han vikten av befästa den militära alliansfriheten, utökat samarbete i Norden och samt uppslutning kring EU och FN-tanken.
Det sticker en del moderater och folkpartister i ögonen att Socialdemokraterna avvisar Nato-medlemskap. Men det räcker egentligen med att studera opinionsmätningarna.
Det finns ett starkt folkligt motstånd mot svenskt Nato-medlemskap.
40 procent av svenskarna säger nej till Nato-medlemskap, enligt en opinionsmätning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Bara 36 procent säger klart ja. En mycket stor grupp svenskar är osäkra.
Ett närmande till Nato, USA och det västliga försvarssamarbetet riskerar dessutom att utsätta Sverige för nya faror.
Sveriges position som ett militärt alliansfritt och fredsinriktat land gav oss ett gott rykte i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika under slutet av 1900-talet.
Vi kunde tala folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati och utvecklingspolitik utan att det uppfattades som att vi bara sprang ärenden åt någon av supermakterna.
Sverige framstod som ett land som stod upp för FN och alla små nationers självständighet.
2000-talets krigsäventyr i Afghanistan och närmande till Nato har förstört en del av det gamla förtroendekapitalet.
Men det går fortfarande att reparera. Vi kan på nytt bli en röst som främst förknippas med fred, diplomati och solidaritet med de fattiga i världen.
Löfven har alltjämt mycket kvar att bevisa. Men det känns som att han står närmare en sådan utrikespolitik än den nuvarande regeringschefen.