Ledare: Samma förklaring vinter som sommar

I vintras stod frustrerade chefer vid Statens järnvägar och försökte förklara varför tågen inte gick. Extrem kyla och stora snömängder ledde till att många resenärer fick vänta i timmar. En del missade charterflyget på Arlanda, många satt i vagnar och frös. Import- och exportföretag gjorde stora förluster när leveranserna upphörde.

Nu har det varit extremt varmt och många av SJ:s vinter(bort)-förklaringar återanvänds.
Resenärer på ett X 2000-tåg från Stockholm till Göteborg fick vänta i sju timmar. Det var stekande hett och luftkonditioneringen fungerade inte. Maten och drycken tog slut. Många blev desperata, av förklariga skäl.

SJ förklarar nu att Trafikverket satte stopp för en snabb evakuering av tåget, medan Trafikverket förklarar att man var ense om tagen. Det hela är en variant av en gammal slagdänga: SJ skyller på Banverket och Banverket skyller på SJ. Nu finns inte Banverket längre. Den 1 april i år lades verket ned och Trafikverket tog över uppgifterna. Nu bollar SJ och Trafikverket ansvarsbollen mellan sig.

I slutet av 1980-talet fattade riksdagen beslut om att dela upp verksamheten. SJ skulle sköta trafiken och Banverket hade i uppgift att sköta spåren. Senare släpptes även andra operatörer in och fick trafikera vissa sträckor. SJ renodlades, bland annat såldes den omfattande resebyråkedjan och Malmbanetrafiken överfördes till LKAB.
Sedan uppdelningen har det varit svårare att få någon som kliver fram och tar helhetsansvaret, exempelvis vid tågförseningar. Man skyller på varandra. Ansvaret har smetats ut. Resenärerna drabbas av denna oklarhet. SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn är förbannad efter det som hände tidigare i veckan. Men som ytterst ansvarig borde han gjort något, innan katastrofen är ett faktum.

Det finns goda skäl att fundera på att på nytt organisera om. Problemet blir hur man hanterar de privata operatörerna om SJ även sköter spåren. Då blir ju SJ både myndighet och kommersiell aktör; risken är att de som förlorar rätten att trafikera vissa sträckor säger att SJ favoriserar den egna verksamheten. Men man måste ha den enskilde resenärens perspektiv. Hur organiserar man den spårbundna trafiken så att den passar Agda i Ånge och Sven i Luleå?

De rödgröna har enats om en gigantisk satsning på järnvägstrafiken: man får gå tillbaka till 1800-talets slut för att finna en motsvarighet. Det är bra och ligger i linje med en europeisk trend. Inte minst av miljöskäl är det bra att satsa på alternativ till bil och flyg. Det är nog nödvändigt att denna stora satsning, som blir verklighet om Mona Sahlin blir statsminister, också följs av en organisatorisk översyn av den spårbundna trafiken.

Sverige måste ha ett dominerande järnvägsföretag som fungerar när det är svinkallt och smällvarmt.