I min födelseby Kälsjärv, som ligger en bit från centralorten Kalix, fanns en skola som lades ned 1954 när barnaskarorna krympte. I den gick min mamma och hennes syskon.
Själv fick jag och andra som var barn i Kälsjärv på 1970-talet åka skoltaxi till skolan i Gammelgården. Samma resa gjorde barn från Rian, Börjelsbyn, Sklörbacken och andra småbyar.
2012 försvann även grundskolan i Gammelgården. Samma år la Kalix kommun dessutom ned skolorna i Risön och Pålänge.
Kommunpolitikerna pekade på att en flytt till större skolor skulle ge fler elever tillgång till behöriga lärare, ökade möjligheter att utveckla elevhälsan och ett starkare pedagogiskt ledarskap.
Med andra ord: Det är inget nytt att lärarresurser och elevunderlag samordnas för att klara kvaliteten i undervisningen.
Det har skett i alla tider och i många kommuner. Ofta har besluten mött starka lokala protester. Med facit i hand har dock resultatet för det mesta blivit bra.
Barnen från Risön, Pålänge och Gammelgården går numera tillsammans med barn från andra delar av kommunen i skolorna i centrum, Näsbyn och Ytterbyn – och när det gäller lärarnas utbildningsnivå och lärartätheten har skett en klar förbättring i Kalix.
2011 beslutade också riksdagen om en ny skollag som driver på utvecklingen mot färre och större skolenheter.
”I skollagen finns en hel räcka regler som påskyndar försvinnandet av de minsta skolorna”, förklarar Johan Henrik Bergström, utredare på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), i tidningen Dagens Samhälle.
Det handlar framför allt om kravet att det ska finnas behöriga och legitimerade lärare i ett läge där det råder stor lärarbrist i hela Sverige – icke minst i ett glesbygdslän som Norrbotten.
Små skolor, där det finns bara ett par lärartjänster, påverkas extra mycket av kravet.
”En ensamarbetsplats för lärare är inte heller attraktiv ur arbetsmiljö- eller kompetenshänseende. Nyutexaminerade lärare är vana att utbildas och utbilda tillsammans med andra. Det är där dynamik och utveckling sker”,
förklarar Johan Henrik Bergström till Dagens Samhälle.
”Sedan finns det flera andra faktorer som påverkar utvecklingen. Allmänna krav på bibliotek, idrottshall, kemisal, hörselslinga och tillgänglighet. Allt det där är fullt möjligt för en liten skola att få till, men det är en rimlig fråga att ställa om det är samhällsekonomiskt försvarbart”, fortsätter han.
Kommuner, som struntar i skollagens krav, kan räkna med vitesförelägganden.
2 maj skrev NSD om att Skolinspektionen hotar Pajala kommun med en miljon kronor i vite. Skälet är bland annat att det saknas behöriga lärare vid skolan i Korpilombolo.
Vidare anser Skolinspektionen att kommunen brister i tillgång till skolpsykolog och studievägledning plus en del annat.
Om dessa tydliga lagkrav finns skäl att påminna om när Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) besöker Norrbotten och pekar finger åt lokala skolpolitiker som lägger ned skolor.
Det är en kombination av lagkrav, demografiska förändringar och krass ekonomi som driver fram förändringarna – inte illvilja hos kommunpolitikerna.
Noterbart är också att det som nu sker i Norrbotten sker i princip över allt i Sverige.
Sedan den nya skollagen trädde i kraft har antalet småskolor (med 50 elever eller färre) minskat från 800 till 500 stycken, enligt Skolverkets sammanställning.
Någon ambition att minska de statliga kraven på likvärdighet och kvalitet i skolan finns inte heller i det politiska systemet.
”Ingen av oss vill bli opererade av en obehörig läkare. Våra elever ska inte undervisas av obehöriga lärare”, sa tidigare utbildningsministern Jan Björklund (L) när han presenterade den nya skollagen för tio år sedan.
Jag gissar att de flesta riksdagsledamöter – inklusive Annie Lööf och Jonas Sjöstedt – fortfarande ställer sig bakom detta lagstadgade krav och inte vill tumma på kvaliteten. Men det betyder även konsekvenser för de skolor som inte uppfyller intentionerna i skollagen.
Om sådana saker finns också skäl att reflektera över i lokala skoldebatter som inte sällan har en tendens att bli väldigt uppskruvade och polariserade.