Det finns få saker som stör borgerliga opinionsbildare lika mycket som samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska partiet.
Senast var det liberala Dagens Nyheter som i en ledare 18 maj tyckte att det är ”i otakt med tiden” och ett uttryck för ”en osund kultur”.
Samma budskap upprepas på andra borgerliga ledarsidor detta valår (såsom för övrigt har skett varje valår som denne ledarskribent kan minnas).
Förklaringen till den borgerliga upprördheten är lätt att se.
Det nära samarbetet mellan fack och parti är en avgörande förklaring till den svenska arbetarrörelsens styrka.
Följaktligen är det ett strategiskt borgerligt intresse att slå in en kil mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Det skulle försvaga både fack och parti.
Hittills har splittringsförsöken misslyckats.
Om inte annat så påminde det borgerliga styret under åtta år om att det spelar roll för facket vem som styr.
Allianspolitiken 2006-2014 slog hårt mot fackföreningsrörelsen och löntagarnas intressen. A-kassan urholkades. Sjukförsäkringen försämrades. Arbetsmiljöverket drabbades av stora neddragningar. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustades ned och ersattes med besynnerligheter som Fas 3.
Således var det en självklarhet för LO och LO:s medlemsförbund att ta strid för ett regeringsskifte 2014.
Efter maktskiftet 2014 har den S-ledda regeringen också genomfört en rad förändringar som ligger i linje med kraven från fackligt håll.
Taket i A-kassan har höjts. Arbetsmiljöverket har fått ökade resurser. Lex Laval har skrotats. I EU har regeringen drivit på för en revidering av utstationeringsdirektivet. Fas 3 har skrotats och ersatts med extratjänster, gröna jobb och moderna beredskapsarbeten. Fackföreningsavgiften har blivit avdragsgill.
Det har investerats i välfärdspolitik, bostadsbyggande och infrastruktur – saker och ting som är bra för hela samhället.
Även valåret 2018 är det självklart för LO och LO:s medlemsförbund att ta fajten för en S-ledd regering.
Tag bara borgarnas propåer om att luckra upp LAS (lagen om anställningsskydd). Eller deras nya besparingsförslag i A-kassan och sjukförsäkringen.
Det är förslag som går stick i stäv med LO-medlemmarnas intressen.
Kort sagt: En regering ledd av gamle MUF:aren Ulf Kristersson kommer att bedriva en radikalt annorlunda politik än fackföreningsmannen Stefan Löfven.
Därför vore det närmast tjänstefel av fackföreningsrörelsen att inte engagera sig inför höstens val.
Således är det inte konstigt att Malin Ackholt, ordförande för Hotell- och restaurangfacket, höll ett brandtal om vikten av fortsatt S-styre när hon inledde förbundets kongress i Stockholm under fredagen.
”Den facklig-politisk samverkan tjänar oss väl. Mycket har levererats men mycket återstår också att göra”, konstaterade hon. Med all rätt.