Det mesta i Januariavtalet mellan S, C, MP och L är hanterbart för Socialdemokraterna.
Men det finns avsnitt som kan bli besvärande. Dit hör icke minst punkten om ”en moderniserad arbetsrätt”.
De fyra partierna är överens om att det i första hand är parterna – fack och arbetsgivare – som ska göra upp förändringarna. Så långt är allt lugnt.
Men om parterna inte blir överens ska lagen om anställningsskydd, LAS, ändras 2021 för att ge ”företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar”.
Exakt hur lagändringarna skall se ut ska en statlig utredning, som tillsätts i april 2019, se över.
Januariavtalet talar dock om ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” – och det är på den punkten det kan bli bekymmer.
En sådan lagändring kan rubba maktbalansen på arbetsmarknaden och bädda för mer godtycke, vilket vore illa för Socialdemokraterna som löntagarparti.
Men det riskerar framför allt att riva upp onödiga motsättningar på arbetsmarknaden som inte är bra för vare sig företag, arbetstagare eller Sverige som nation.
Sverige har i grund och botten en arbetsmarknadsmodell som fungerar väl. Landet har få och små arbetsmarknadskonflikter.
Fack och arbetsgivare löser det mesta smidigt och flexibelt vid förhandlingsborden.
Det gäller även förhandlingarna vid uppsägningar. För det första är det alltid arbetsgivaren som avgör när det råder arbetsbrist. För det andra är LAS dispositiv, som det heter med ett fint ord.
I tidningen Dagens Arbete gör Per-Olof Sjöö, ordförande i GS Facket, upp med myten om att uppsägningar som grundas på arbetsbrist alltid följer en fast turordning baserad på anställningstid. I dagligt tal kallat ”sist in-först ut”.
”Sanningen är att turordningsreglerna är utgångspunkten i en förhandling. Lika sant är att det görs väldigt många undantag från denna utgångspunkt. Man måste nämligen också ta hänsyn till att de som blir kvar har tillräcklig kompetens för det fortsatta arbetet. Detta görs i lokala förhandlingar mellan arbetsgivare och det lokala facket”, konstaterar han.
Sjöö håller emellertid med att om att det finns faktiska problem som måste åtgärdas.
”I de förhandlingar som pågår mellan LO och Svenskt Näringsliv har facken påtalat behovet av tryggare anställningar och utvidgad rätt till omställning. Utgångspunkten är helt enkelt att om arbetsmarknaden blir mer komplex och förändringsbenägen behöver arbetstagarna tydliga spelregler och trygghet i förändringen”, säger han.
Därför kräver han att arbetsgivarnas ansvar för löpande kompetensutveckling måste stärkas.
Om sådana förändringar borde fack och arbetsgivare kunna enas om.
Rimligen ligger det även i företagens intresse att Sverige alltid har välutbildade och kompetenta arbetare och tjänstemän.
Därför är det bara hoppas att kloka och ansvarskännande krafter i Svenskt Näringsliv lyssnar.
Det behövs en sansad och balanserad diskussion om LAS – inte politiska övertoner och militanta ställningskrig.
Den gamla Saltsjöbads- och samförståndsandan mellan fack och arbetsgivare är ett bra riktmärke även inför framtiden.