Det har varit stormigt i Gruvtolvan, gruvarbetarfacket i Kiruna, under en tid. Jag har inte fördjupat mig i konflikterna tidigare utan tänkt att det handlar väl om det missnöje som kan uppstå på alla arbetsplatser.
Men ett nyhetsinslag i Nordnytt 17 september satte mig på spåren och fick mig att förstå att situationen är allvarlig.
Det är en strid med starka politiska förtecken. En grupp vänsteraktivister är ute efter makten i Gruvtolvan.
Jag ägnade en stund åt att googla på de ledande namnen i Knegarkampanjen, som är drivande i kritiken mot Gruvtolvans ordförande Jan Thelin.
Det fick mig att inse att 1970-talets sektvänster inte är historia. Det finns fortfarande små celler som befinner sig långt till vänster om Vänsterpartiet och beskriver socialdemokrater som ”klassförrädare”.
Bland annat hittar jag den intressanta upplysningen att Jari Söyrinki och Tommy Hjertberg, som ingår i den hårda kärnan i Knegarkampanjen, grundade en lokalavdelning i SKU (Sveriges kommunistiska ungdomsförbund) i Malmberget år 2000. Men bara ett år senare blev hela avdelningen blev utesluten från SKU!
Ledningen i SKU ogillade att den förespråkade ett ”närmande till trotskistiska värderingar”.
Annika Blomberg, som beskrivs som talesperson för Knegarkampanjen, har ett förflutet i liknande vänstergrupper.
Hon stod tidigare bakom Intersocialistiska föreningen, en organisation som har sina rötter i trotskistiska Socialistiska förbundet och Arbetarlistan, två gamla vänsterorganisationer.
Så sent som 2011 skrev Söyrinki, Hjertberg och Blomberg under ett upprop 2011 där de gav sitt stöd till den ”världsrevolutionära processen, som upproren i Nordafrika och Mellanöstern är en del av”.
Uppropet ansågs för långtgående till och med av Arbetarepartiet (tidigare känt som Rättvisepartiet).
Arbetarpartiets arbetsutskott ansåg att uppropet var ”ett sekteristiskt skrik av protest” (Nya Arbetartidningen 9 december 2011).
Det är naturligtvis upp till varje enskild medlem att utmana Jan Thelin och den nuvarande ledningen i Gruvtolvan. Även den som är marxist-leninist eller trotskist är i sin fulla rätt att kandidera till fackliga uppdrag.
Men det ska vara rent spel och öppna kort.
Knegarkampanjen är ingen opolitisk reaktion eller missnöjesyttring från verkstadsgolvet. Det är en organisation som leds av en grupp människor med starka ideologiska övertygelser.
När jag praktiserade på NSD:s lokalredaktion i Kiruna våren 1986 skrev jag om ett styrelseval i Gruvtolvan. Då var det ingen som hemlighöll sina politiska värderingar.
Kandidaterna berättade om de tillhörde S, VPK eller APK, som var alternativen på den tiden.
Man kan ha invändningar mot den typen av partipolitiska val i facket. Men de tvingade kandidaterna att bekänna färg. Ingen kunde framställa sig som något annat än vad de egentligen var.