Efter valet 2010 gav Socialdemokraterna upp: något förslag om fastighetsskatt skulle framöver inte läggas om det inte ingick i en blocköverskridande överenskommelse, meddelade partiledningen. Sucken av lättnad från socialdemokratiska valkampanjstrateger var nästan hörbar.
I valrörelse efter valrörelse hade partiets företrädare fått kämpa mot skrämselkampanjerna från Villaägarnas riksförbund och borgerligheten. Taktiskt och kortsiktigt var det kanske ett klokt beslut att desarmera en potentiell valbomb - men långsiktigt ett självmål.
För det första för att fastighetsskatten är en "bra" skatt. Ekonomer i alla länder och av alla ideologiska kulörer är eniga om att den skatt som har minst skadliga effekter på ekonomins funktionssätt är just fastighetsskatten.
Skatten är svår att undkomma - fastigheter flyttar inte utomlands - och den är en stabil inkomstkälla. Den kan tas ut också av förmögna medborgare som annars har stora möjligheter att smita undan skatt. Fastighetsskatten påverkar inte heller produktivitet och företagande negativt.
Visst finns också problem med fastighetsskatten - framför allt att mångåriga ägare av fastigheter i överhettade områden med tiden kan få svårt att betala skatten. Men det är ett problem som går att lösa.
För det andra strider den socialdemokratiska hållningen mot den uttalade ambitionen att återkomma till en mer sakligt grundad politik. Trots objektivt starka skäl för en fastighetsskatt väljer man ändå att lägga ner kravet.
"Svenska folket vill inte ha fastighetsskatt", konstaterar partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson.
Men finns det över huvud taget någon skatt som "svenska folket vill ha"?
Det tredje skälet är att fastighetsskatten i hög grad handlar om rättvisa.
Den gamla fastighetsskatten drog in drygt 13 miljarder kronor från hushållen, alliansens fastighetsavgift i dag bara 11,5. Det är framför allt de rika villaägarna i storstädernas förortsområden som vunnit på förändringen. Därmed har inkomstklyftorna i samhället vuxit. Genom att avstå från fastighetsskatten godtar indirekt S denna ökade orättvisa.
För att klara finansieringen av framtidens välfärd kommer det att krävas all tänkbar uppfinningsrikedom på skatteområdet.
Att då tacka nej till ett antal miljarder från en effektiv och rättvis skatt är i det perspektivet ganska obegripligt.
LO påpekar i en skatterapport att med onödigt låg skatt på fastigheter finns risk för onödigt hög skatt på arbete.
Undfallenheten för skrämselpropagandan kring fastighetsskatten är inte enbart ett socialdemokratiskt tillkortakommande. Det är ett fiasko för kloka politiker i alla partier.
"Socialdemokraternas nej till fastighetsskatt är pragmatiskt", säger Magdalena Andersson.
Den omedelbara fördelen med att slippa strid om fastighetsskatten är uppenbar. Men pragmatismen har ett högt långsiktigt pris.