Ledare: Ska Traktor fyra procent rädda (C)?

Det är september. Inbjudningarna till studiecirklar har kommit. I ortspressen finns noteringar om tillgången på lingon. Björnar skjuts och i tv är det mycket om valet.
September är en händelserik månad och det är så vackert när löven börjar gulna.
Det är gott om opinionsundersökningar. Nästan varje dag är det något institut som presenterar sifferserier.

En brevskrivare i Norrbotten har detta att säga:
"Hur är det möjligt att medierna så ofta rapporterar opinionsundersökningarnas resultat UTAN ATT TALA OM VAD MAN HAR FRÅGAT OM!? För det är ju skillnad på om man frågar hur en person ska rösta eller om man frågar efter partisympati. Någon kan ju sympatisera med (M) men ska rösta på (KD) pga 4-procentsspärren. Bara som exempel."
Helt rätt. Instituten frågar ofta om olika saker men i nyhetsbrådskan försvinner ofta frågorna, man får bara svaren. Det gäller att vara kritisk mot alla mätningar, kolla vilken fråga som ställts och hur många som tillfrågats.

Om ett parti går från 20 till 15 procent har inte partiet tappat fem procent, däremot fem procentenheter. Det är en väldig skillnad. Att bara tappa fem procent av väljarna står nog de flesta partisekreterare ut med, det är värre om minskningen är fem procentenheter.
Därmed avslutar vi Statistiska avdelningen för i dag.

Nja, inte helt, kanske. Centerpartiet har förlorat var tredje väljare sedan valet 2006. Riksdagens tredje största parti kan få jumboplatsen, om partiet nu överhuvudtaget kommer in.
Man brukar ju tala om Kamrat fyra procent, sådana som stödröstar på Vänsterpartiet, och Broder fyra procent, de som stödröstar på Kristdemokraterna.
Valforskaren Henrik Oscarsson skojar att man i fikarummet brukar tala om Traktor fyra procent, alltså sådana som stödröstar på Centerpartiet. Ideologiskt är det nog inte alls svårt för moderater att lägga rösten på C men det finns ju ingen tradition att stödrösta på före detta Bondeförbundet.
Dessutom kan ju de låga siffrorna få en del väljare att välja säkrare kort, partier som garanterat kommer in i riksdagen.

HQ Bank förlorade tillståndet sedan Finansinspektionen upptäckt stora brister som äventyrat hela verksamheten. Styrelsen är kritisk till FI och så brukar det ju vara.
Det var Sven Hagströmer Fondkommission, som startades 1981, som var grunden till banken. Mats Qviberg anslöt sig knappt tio år senare. Hagströmer och Qviberg hade mycket ihop med den jämtländske finansklipparen Maths O Sundqvist, som ju drog med sig Carnegie i sitt fall. Alla tre satt ett år i valberedningen i bolaget Öresund, som nu äger HQ Bank.
Det går ont för riskkapitalisterna.
Sven Hagströmer berättade vid ett tillfälle att han brukar rösta på Centern. Och det är inte alls förvånande att en nyliberal attraheras av det nyliberala partiet.

Jag gillar Leif G W Perssons sätt att skriva. Med boken Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag) avslutar han berättelserna om Lars Martin Johansson, supersnuten från Ådalen med förmåga att se runt hörn.
Persson lägger ibland in delar av verkligheten i sina böcker. Plötsligt dyker Ebbe Carlsson upp, liksom en viss polisprofessor, och mordet på Olof Palme återkommer ofta.
En tid var Leif G W Persson knuten till statsrådsberedningen som sakkunnig, det var under den socialdemokratiska tiden. Och nog måste han ligga etta i ligan Bästa deckarförfattare i regeringskretsen.
Engagemanget för de instängda chilenska gruvarbetarna är stort. Runt om i världen följer man räddningsaktionerna. Måtte man lyckas att borra sig ned i berget.
Då det gäller det förebyggande arbetet är engagemanget inte lika stort. Arbetarskydd och säkerhet kostar pengar. När kvartalskapitalismen regerar är det hög avkastning som räknas, inte effektiva säkerhetsarrangemang.
I många länder försöker fackföreningarna tvinga gruvbolagen att investera i säkerhet men möts ofta av kalla handen.
Det är självklart att visa solidaritet med de instängda chilenarna. Lika självklart är att visa solidaritet med alla som kämpar för att förhindra liknande olyckor och som ofta möts med skepsis.

Ha en fin septemberhelg!