Fråga: Hur vet du att det snart är dags för Socialdemokraterna att nominera kandidater till riksdag, landsting och kommuner?
Svar: Socialdemokrater börjar tala illa om andra socialdemokrater. Det skvallras och sprids illvilliga rykten.
Vanligtvis omdömesgilla personer – som brukar tala om vikten av solidaritet och personlig generositet – förvandlas till småaktiga skvallerkärringar.
Det tisslas och tasslas i korridorerna om olika kandidater.
Någon sägs vara en mobbare. En annan påstås ha alkoholproblem. En tredje sägs ha äktenskapsbekymmer.
Mellan skål och vägg får du höra ”sanningen” om hur den ena eller den andra ”egentligen” är.
Med Facebook, Twitter och annan ny teknik går det dessutom rasande snabbt att etablera så kallade ”sanningar”.
När jag var 20 år häpnade jag och trodde på allt jag hörde.
”Nähä, är det verkligen sant? Jösses, har de ett förhållande? Oj, slår han sin fru? Jaså, hon är smygalkoholist.”
Med tiden har jag lärt mig att ta skvallret och ryktena med en traktorskopa salt – i synnerhet när det är ett halvår till valkonferensen som ska spika valsedlarna.
Jag har förstått att det finns människor som lever efter jesuitmoralen att ändamålen helgar medlen och är beredda att ta till vilka knep som helst i kampen runt maktens köttgrytor.
Men det är en partikultur som inte är av godo. Den skrämmer många från att engagera sig och stöter bort goda krafter som nyss blivit partimedlemmar.
Till sist blir politiken en angelägenhet bara för ett gäng strebrar med elefanthud. Idealisterna försvinner under resans gång.
Tänkbara politiska ledare gör i stället karriär i näringsliv, akademi, fack eller andra delar av samhällslivet där det känns trevligare.
Jag tycker partisekreteraren Carin Jämtin borde skicka ut en uppförandekod till alla partiaktiva.
1. Tala inte om utan med varandra.
2. Tala inte illa om andras kandidater. Tala istället väl om din egen kandidat.
3. Lär av de goda exemplen. S vinner inga val där partiet präglas av dålig stämning.
I början av 2000-talet var Socialdemokraterna i Luleå en härdsmälta av bråk och intriger. Partiet stod på gränsen till ett sammanbrott. Jag tror det lokala partiet lärde sig något av det.
Den här gången har S i Luleå skött nomineringen av nya kommunalråd föredömligt.
Valet av Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström blev snyggt och prydligt.
Britt Westerlund, ordförande för S i Luleå, och Lennart Thörnlund, valberedningens ordförande, var närmast lyriska när jag talade med dem direkt efter nomineringsmötet i våras.
Det blev inga våldsamma konvulsioner och infekterade strider, utan en värdig demokratisk process.
Det borde vara en förebild för andra kommuner, liksom för partidistriktet som har sin valkonferens 23 november.
Det går att fastställa riksdags-, kommun- och landstingslistor utan smutskastningskampanjer, skitprat och personvendettor.