Det var – kan vi väl säga – intressant att följa sommarens uppskruvade debatt om utförsäljningarna i det kommunala bostadsföretaget Lulebo.
Man kunde få intrycket av att det som skedde var exceptionellt, något väldigt ovanligt. Men det sker liknande affärer i hela landet just nu – i både röda och blåa kommuner.
Under åren 2002–2013 såldes nästan 108 000 lägenheter från de kommunala bostadsföretagen, antingen till privata fastighetsbolag eller genom omvandling till bostadsrätter.
Det visar en kartläggning som gjorts av tidningen Dagens Samhälle.
”Begagnade hus är bland de bästa investeringar du kunnat göra de senaste tjugo åren. Bostadsbristen och ett bruksvärdessystem som gör att hyrorna aldrig faller gör det till en långsiktig och bra affär”, säger Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi på Kungliga Tekniska högskolan (KTH), i en intervju i Dagens Samhälle.
För de berörda kommunerna innebär det samtidigt klirr i kassan – pengar som kan användas för att bygga nya bostäder, renovera gamla lägenheter eller tillgodose andra behov.
Det handlar inte om små summor. De kommunala utförsäljningarna 2002-2013 gav i runda slängar 60-70 miljarder kronor till landets kommuner.
I fallet Lulebo är det lätt att konstatera att det funnits allvarliga brister i internkommunikationen och samspelet mellan styrelsen och den verkställande ledningen i bolaget, vilket förklarar en del av sommarens stök och heta känslor.
Men den demokratiska hanteringen av utförsäljningsbeslutet har följt regelboken. Det har inte varit någon enmansshow.
Förslaget har diskuterats i partiorganisationer och fullmäktigegrupper. Det har stötts och blötts i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Till sist fanns det också en relativt bred enighet. Vid fullmäktigemötet i juni stod cirka 80 procent av ledamöterna bakom beslutet att sälja ut cirka 3000 lägenheter.
Jag hör inte till dem som tycker att man ska privatisera bara för privatiserandets egen skull. Det finns ett värde med starka offentliga aktörer vid sidan av de privata. Men bostadsmarknaden i Luleå kommer även i fortsättningen att vara en sådan blandekonomisk mix.
Lulebos andel av det totala hyresbeståndet kommer att ligga inom intervallet 45-55 procent, även efter de nu planerade utförsäljningarna.
Det betyder att allmännyttan förblir en stark aktör i Luleå.
Men samtidigt är det knappast en nackdel för Luleå ochNorrbotten att det kommer in nya aktörer på marknaden.
Man ska inte döma ut allt som gjorts tidigare. Men det är bara att konstatera att det inte räckt för att bygga bort bostadsbristen.
Rikshem, som nu etablerar sig i Luleå, framstår dessutom som en långsiktig, seriös och stabil ägare. Bolaget ägs av Fjärde AP-fonden samt AMF och är sedan länge verksamt i en rad av landets kommuner.
Det har högt ställda sociala målsättningar och talar engagerat om sitt ansvar även för betalningssvaga hyresgäster.
Dessutom har Rikshem åtagit sig att bygga minst 560 nya lägenheter i Luleå under de kommande sju åren, vilket kan jämföras med Lulebo som byggt 500 lägenheter under de senaste tio åren.
Rikshems köp i Luleå innefattar 1498 bostadslägenheter och 213 vård- och omsorgslägenheter för sammanlagt 1,6 miljarder kronor.
Det betyder ungefär 935 000 kronor per lägenhet.
Det är siffror som står sig väl jämfört med både tidigare utförsäljningar i Luleå och liknande affärer i jämförbara kommuner.
- Skebo i Skellefteå sålde 1 141 lägenheter till fastighetsbolaget Nordhalla för 600 miljoner kronor i december 2014. Det motsvarar
525 854 kronor per lägenhet.
- I augusti 2011 sålde Lulebo 382 lägenheter på Örnäset för 182 miljoner kronor till Svenska Bostadsfonden. Det motsvarar cirka 476 000 kronor per lägenhet.
I det perspektivet framstår inte sommarens uppgörelse mellan Luleå kommun och Rikshem som någon dålig affär.
Det är dock ännu för tidigt att dra några tvärsäkra slutsatser om affären. Effekterna och resultaten kan vi se först om några år.
Men jag har svårt att betrakta det som något negativt att det finns bostadsbolag som är beredda att investera och satsa kapital i Norrbotten.
Motsatsen vore värre.