I förra veckan kom beskedet att fem politiska tjänstemän från Liberalerna flyttar in i regeringskansliet.
Sophia Metelius, liberal politiker och utredare från Danderyd, ska leda gruppen som deltar i beredningen av utredningsdirektiv, propositioner, förordningar och allt annat som ryms i Januariavtalet.
Det handlar om att underlätta och skapa goda förutsättningar för att kunna förverkliga alla 73 punkter som finns i uppgörelsen mellan S, C, L och MP.
Även Centerpartiet kunde ha placerat folk i regeringskansliet. Men partiet har valt att avstå.
Partiledaren Annie Lööf framhåller att det räcker med de egna tjänstemän och utredare som partiet förfogar över.
Sannolikt säger det mer om de skilda ekonomiska förutsättningarna för C och L än om samarbetsviljan hos respektive partier. Centerpartiet är helt enkelt rikare än Liberalerna.
Försäljningen av tidningskoncernen Centerpress 2005 gjorde Annie Lööfs parti till ett av Europas rikaste partier. Försäljningen gav 1,8 miljarder kr – pengar som partiet fortfarande har glädje av.
Följaktligen har Annie Lööf bättre möjligheter att satsa på både kampanjverksamhet och politisk utredningsverksamhet än Nyamko Sabunis parti.
Allra bäst för Januariavtalet hade givetvis varit om både C och L tagit steget fullt ut och begärt statsrådsposter.
Det hade minskat risken för politiska soloturer och bidragit till att svetsa samman samarbetspartierna ännu mer.
Men nu blev det som det blev, eftersom C och L antagligen hoppas på att kunna blåsa liv i den gamla alliansen med M och KD någon gång i framtiden.
Den här samarbetsmodellen har dock ändå förutsättningar att kunna hålla ett tag – med en smula tur kanske hela mandatperioden.
Januariavtalet är inte helt olikt uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet under budgetsaneringen 1995-1998 – en lösning som blev lyckosam. Centerpartiet avstod från statsrådsposter men hade egna tjänstemän i regeringen samtidigt som det tog fullt ansvar för den ekonomiska politiken.
Med alla rimliga mått mätt blev det bra för Sverige. Landet tog sig genom krisen och fick fast mark under fötterna. Arbetslösheten pressades tillbaka och det blev ordning i de offentliga finanserna.
Arbetargrabben från Vingåker (Göran Persson) och bondpojken från Kälsjärv (Per-Ola Eriksson) visade värdet av samarbete och kompromisser. Partierna höll ihop – och det var bra för landet.
Förhoppningsvis ser S, C, L och MP vikten av att hålla samman på samma sätt. Det behövs politisk stabilitet och handlingskraft även i dagens läge.
Lågkonjunkturen knackar på dörren. Ekonomin och arbetsmarknaden försvagas. Till detta ska läggas att det finns både demografiska och säkerhetspolitiska utmaningar för Sverige.
I sådana osäkra tider behövs en regering och riksdag som kan agera snabbt och resolut.
Då vore det oklokt att börja riva sönder Januariavtalet - frammanglat under en 121 dagar lång och mödosam regeringsbildning. Sverige behöver inte en regeringskris mitt i alla andra bekymmer.