Ledare: Socialdemokratin kan bättre

En viktig del av socialdemokratins förnyelse måste handla om synen på välfärdspolitiken. I min förra artikel försökte jag motivera varför valfriheten måste öka inom välfärdssektorn.
Valfrihet inom välfärdssektorn handlar inte bara om en vidgad möjlighet att välja för individen utan också möjligheter till konkurrens inom välfärdssektorn. Alla tycker att konkurrens är marknadsekonomins nödvändiga och dynamiska drivkraft.
Marknadsekonomin är grunden för tillväxten och den utvecklingen vi haft av vår välfärd. Vi har till och med lagstiftning och myndigheter som skall säkerställa att konkurrensen fungerar.

Men när vi kommer till välfärdssektorn förlorar många socialdemokraterna tilltron till konkurrensen som tjänat oss så väl inom den privata sektorn.
Jag tror att konkurrens under genomarbetade och balanserade former kan ge betydande bidrag till ökad kvalitet och effektivitet inom välfärdssektorn.

Problemen med att finansiera välfärden kommer att växa snabbt och bli politikens svåraste fråga. Jag tycker att stora skattesänkningar är riskfyllda mot denna bakgrund. Eftersom vi inte kan lösa problemen med ständiga skattehöjningar måste lösningen sökas i en kombination av nya resurser som skapas av tillväxten i ekonomin och en effektivare verksamhet.
Inom vissa områden kommer säkert också avgifter att spela en väsentlig roll.

Vi har redan många privata inslag i välfärdssektorn. Jag tycker att de ofta genomförts på ett dåligt och dyrt sätt. Den som betalar för tjänsterna måste utarbeta mycket mer kvalificerade underlag med krav på omfattning och kvalitet på tjänsterna.
Man måste också satsa resurser på att följa upp och utvärdera vad man får för pengarna. När det brister måste det få konsekvenser oavsett om det är privat eller offentligt.
Vi har sett för många exempel när det offentliga inte har en aning om vad man betalar för. Inte undra på att riskkapitalister samlas kring en dålig privatiseringspolitik. Det måste bli en bättre ordning. Jag påstår inte att detta är enkelt men det är absolut nödvändigt.

En poäng är att samma krav måste riktas till offentligt drivna verksamheter. Tyvärr är inte kommunalt huvudmannaskap någon garanti för kvalitet och effektivitet. Ökad konkurrens är en mäktig drivkraft för att samla ledarskap och alla medarbetare för en utveckling där brukarna, oavsett om det är elever, äldre med hjälpbehov eller patienter, står i fokus.
Gamla metoder och arbetsprocesser liksom regler och byråkrati kommer att omprövas. Duktiga ledare och medarbetare måste få ökat utrymme. Skillnaden mellan bra och mindre bra kvalitet handlar ofta om personalens kompetens och engagemang.

Politikerna måste definiera om sina roller för att skapa denna utveckling. Samtidigt är det viktigt att politikerna tar sitt ansvar även när det kräver svåra beslut. Om det inte sker transporteras politiska problem till verksamheterna som saknar möjlighet att lösa sådana problem.
Varje gång politikerna tillåter sig att inte ta sitt ansvar förbrukar man berörd verksamhets ledare och medarbetarnas engagemang.
Kanske kräver detta en utveckling där politiker talar mer klartext med sina väljare istället för att driva valrörelser som mer handlar om yta och fräcka utspel.
Det politiska språket får inte bli ett sätt att skapa ogrundade förväntningar hos väljarna. Det slår tillbaka.

Ett mycket viktigt inslag i förnyelsen av välfärdspolitiken måste bli att skärpa kraven på rättvis fördelning. Det borde vara en självklarhet att en skola med många elever med problem får mer resurser än andra skolor, att en vårdcentral i ett område som är socialt belastat får mer resurser än andra vårdcentraler.
Idag finns det för många exempel på motsatsen. Resurser och kompetens samlas inte där behoven är störst.
På motsvarande sätt är det naturligtvis viktigt att minska utrymmet för fusk i de olika försäkringssystemen.

Jag vill se en socialdemokrati som tar sig an välfärdens förnyelse med full kraft. Det är det bästa sättet att försvara ett starkt och rättvist välfärdssamhälle.