Sommarens stora snackis var statliga Vattenfalls delårsbokslut. Det visar att Vattenfalls köp av holländska Nuon var en synnerligen usel affär – sannolikt en av de sämsta affärerna i svensk företagshistoria.
Vattenfall tvingas nu skriva ned värdet av sina tillgångar med nästan 30 000 tusen miljoner kronor. Det betyder att varje svensk i princip blivit mer än
3 000 kronor fattigare.
Nu väntar dessutom tuffa sparbeting och omstruktureringar i den statliga energijätten. Många jobb är hotade.
I Dagens Nyheter 27 juli försvarar emellertid tidigare vd:n Lars G Josefssons alla utlandsäventyr, inklusive Nuon-affären.
”Det fanns ingen som var tveksam. Alla vill genomföra den”, säger han.
Men stämmer det? De som lyssnade på P1:s ”Godmorgon, världen” 13 november 2009 kunde höra denna ledarskribent ifrågasätta affärerna i Polen, Tyskland och Holland samt kräva en annan ägarpolitik för Vattenfall.
Det är inte heller svårt att googla fram andra röster som kritiserade Vattenfalls strategi högt och ljudligt i den offentliga debatten.
”Vattenfalls långsiktiga uppgift bör vara att förvalta och förädla statens vattenkraftstillgångar och bidra till omställningen av energisystemet. Den utländska delen av Vattenfalls imperium bör däremot avyttras snarast”, skrev energidebattören Per Kågesson i Dagens Nyheter 14 november 2009.
”Vattenfall har stundtals blivit en politisk aktör som verkat stick i stäv med det som landet Sverige drivit, som när bolaget deltog i lobbying mot EU-parlamentariker för att främja kolindustrins intressen”, ansåg Miljöpartiets Gustav Fridolin i Svenska Dagbladet 17 november 2009.
Men kritiken kom inte bara från miljörörelsen. Det fanns även ekonomiska invändningar. 7 februari i år avslöjade Svenska Dagbladet att regeringskansliets tjänstemän varnade dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) flera gånger för Nuon-affären.
I en promemoria skrev en tjänsteman att affären inte skulle nå upp till Vattenfalls avkastningskrav på minst ett decennium.
I en annan skrivelse – som riktades till både regeringskansliet och Vattenfalls högsta ledning – gjorde man klart att affären var minst 30 miljarder för dyr (en summa som senare visat vara kusligt exakt korrekt).
Det är dock fel att göra Nuon-affären till en fråga om Maud Olofssons eller Lars G Josefssons kompetens.
Den nuvarande regeringen, liksom tidigare S-regering, har stått bakom Vattenfalls europeiska strategi. Många bär ansvaret.
S-ledaren Stefan Löfven har redan krävt att en oberoende haverikommission. Rimligen bör även riksdagens konstitutionsutskott nagelfara historien och göra ett antal förhör med både nuvarande och tidigare statsråd.
En sådan granskning kan ge besvärande resultat för dagens regering, liksom för tidigare S-regim. Men det är ett nödvändigt stålbad.
En förlust av hisnande 30 miljarder kronor kan inte gå spårlöst förbi. Vi talar om belopp som hade räckt för att finansiera jobb åt tiotusentals sjuksköterskor och lärare.
Nu sker en uppdelning i Vattenfall i en nordisk och en kontintental del. Det gör det möjligt för att skapa ett sådant Vattenfall som Per Kågesson skrev om redan 2009, vilket vore välkommet.
Det finns starka principiella argument för att ett samhällsägt Vattenfall utvecklar och förädlar vattenkraften och andra svenska energikällor.
Däremot är det svårt att hitta några politiskt starka argument för att svenska staten är storägare i tysk kärnkraftsindustri eller holländska gaskraftverk.