Min favorit är Hasse Backe. När han kommenterar fotboll i tv är han verkligen expert, inte en vanlig bludderpelle, som kan tydliggöra strategier och spelidéer.
I nederlagets stund kan det vara värt att påminna om att Lars Lagerbäck varit en sällsynt framgångsrik landslagsledare, förmodligen den bästa Sverige haft. Att Zlatan och andra hyllar Lagerbäck är lätt att förstå.
I sin ungdom bildade Lars L en SSU-klubb i Alby i Ånge, västra Medelpad. Och det är möjligt att han efter väl förrättat värv nu återvänder till den tysta skogen i Ovansjö.
I mitt barndomshem fanns FDGB-revyn. Det var en östtysk fackföreningstidning med färggranna bilder och klämmiga texter där man noterade nya succéer för Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Trots de västtyska revanschisternas envetna kamp firade DDR nya triumfer, i politiken och på idrottsarenorna.
FDGB-revyn var roligt att läsa eftersom den var ett bra exempel på den enfaldigaste formen av propaganda. Dessutom var bilderna bättre än i Nyheter från Sovjetunionen.
Forskaren Birgitta Almgren har i boken "Inte bara Stasi... Relationer Sverige-DDR 1949-1990" (Carlssons) gjort en mycket grundlig genomgång av förbindelserna. DDR satsade hårt på Sverige. Lärare i tyska, från bland annat Norrbotten, inbjöds till DDR. Det ordnades seminarier och kulturaftnar. En vänskapsförening bildades i slutet av sjuttiotalet och den förre socialdemokratiska riksdagsmannen Stellan Arvidson var den drivande kraften. Tillsammans med sin livskamrat Britta Stenholm fick Arvidson många tillfällen att besöka DDR som regimens gäst.
Almgren visar i sin bok att Stasi, ministeriet för statssäkerhet, verkade överallt, på jakt efter verkliga och inbillade fiender. Människor kollades upp, de egna medarbetarna hade rigorösa regler att följa; det var som om Stasi spände ett nät över hela landet och även utomlands.
När DDR brakade samman öppnades de enorma Stasiarkiven. Övervakningen hade varit mer omfattande är någon kunnat drömma om. Och det visade sig att kompisen, grannen, sambon, barnet varit angivare.
Särskilt intressant är avsnittet om Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det framgår att alla mått och steg inför partiets bildande noga redovisades för kamraterna i Berlin, som sedan med all säkerhet förde informationen vidare till huvudkontoret i öster. Det låg i Moskvas intresse att det bildades ett parti som helt följde direktiven från Kreml.
Och att Norrskensflamman beställde förfalskade kvitton från DDR:s ambassad, för att få ut svenska skattepengar, är minst sagt genant för de inblandade.
Att Sverige efter många års debatt upprättade diplomatiska förbindelser med DDR var högst rimligt. Bevekelsegrunden var densamma som i fallet med andra länder med tvivelaktiga regimer, det låg ett värde i att ha en dialog. Sverige hade exempelvis diplomatiska förbindelser med Spanien under de många åren med fasciststyre.
Men däremot kan man vara kritisk mot vänskapsarbetet, som ju så uppenbart handlade om en från DDR:s sida helt statskontrollerad verksamhet. Var Stellan Arvidson naiv? Kanske det. In i det sista försvarade han DDR och när gränsen öppnades såg han det närmast som en personlig tragedi.
Almgrens bok är intressant och grundlig. Den reser frågor om hur man ska förhålla sig till diktaturer. I dag finns ju en vänskapsförening för Nordkorea som instämmer i hyllningarna till den store ledaren. Och under apartheidtiden i Sydafrika var det inte alla företagare som gillade den svenska regeringens hårda linje mot rasisterna. Det finns alltså både politiska och kommersiella skäl bakom försvaret för diktaturer.
FDGB-revyn är avvecklad, liksom DDR. Och de kolorerade bilderna av den framgångsrika Arbetare- och Bondestaten har ersatts av sannare bilder av en förtryckarstat.
Det är bra med manifestationer för den fängslade journalisten Dawit Isaak. Sedan får träiga fotbollsjurister säga vad de vill.
Veckans tevetips: SOS Skottland, Kanal 9.
Ha en fin helg, snart anfaller svinnovember.