I sin ungdom brukade min svärmor dansa i Folkets Hus i Gunnarsbyn. På 1950-talet var det ett nöjespalats för unga tjejer och killar från Sörbyn, Överstbyn, Vitå, Prästholm, Böle och andra byar i närområdet.
I dag dansas det inte lika mycket i Folkets Hus i Gunnarsbyn. Befolkningen har minskat och blivit mer åldersstigen.
Strax före måndagens landshövdingemöte i Gunnarsbyn bytte jag några ord med pensionerade S-riksdagsledamoten Åke Selberg. Han har länge varit en eldsjäl i området.
"Gunnarsbyn har förhållandevis god service med två affärer, skola och bra hemtjänst. Men vi måste få stopp på utflyttningen om vi ska kunna behålla servicen", sa Selberg.
Befolkningssiffrorna är inte upplyftande. På 1950-talet hade Gunnarsbyns församling ungefär
2 300 invånare. I dag är siffran cirka 600 personer.
Gunnarsbyn är en spegel av hur det ser ut på många ställen i Norrbotten. Det finns andra verkligheter i Norrbotten än det moderna universitetet, den häftiga Facebook-hallen och de massiva gruvinvesteringarna. Många orter lever i stället med minussiffror.
Därför passade det bra att nye landshövdingen Sven-Erik Österberg åkte till just Gunnarsbyn på sin första arbetsdag i måndags.
Jobbet är inte bara Hawaii, som Curt Boström brukade säga när han var landshövding på 80-talet.
En del byar måste dö, sa en annan företrädare till Österberg. Det väckte viss uppståndelse. Men det är dessvärre sant. En del byar kommer att försvinna.
Men det finns även mindre samhällen som kommer att gå emot strömmen och trotsa urbaniseringen. Det är dock omöjligt att säga vilka dessa byar kommer att vara.
För 30 år sedan hade jag blivit idiotförklarad om jag sagt att lilla Jukkasjärvi skulle bli en turistmetropol som lockar folk med hjälp av ett ishotell.
För 10 år sedan var Kaunisvaara dödsdömt. I dag är byn ett expanderande gruvsamhälle som ger draghjälp åt näringslivet i hela Norrbotten.
På 1970-talet var det inte många som trodde att världens bilindustri skulle söka sig till Norrbotten för att utveckla sina produkter.
Men i dag bedrivs omfattande testverksamhet av både fordon och fordonskomponenter i småbyarna runt Arjeplog och Älvsbyn.
Därför ska man akta sig för tvärsäkra slutsatser om vilka byar eller småkommuner som kommer att dö.
Urbaniseringen är en urstark kraft. Men ibland finns det en faktor X - ofta i form av driftiga entreprenörer och lokala eldsjälar - som bryter mönstren.
För Sven-Erik Österberg kommer det att vara omöjligt att säga vilka lokalsamhällen som kommer att lyckas respektive misslyckas. Det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.
Som landshövding kan han dock göra en insats för att skapa förutsättningar för tillväxt och jobb även på landsbygden.
Vid mötet i Gunnarsbyn pläderade tidigare statsministern Göran Persson för bredbandsutbyggnad i hela landet.
"Det är inga konstigheter. En gång i tiden såg vi till att hela landet fick teve och elektricitet. Det handlar bara om politisk vilja", sa han.
Sådana insater är grundläggande. Tillgång till fungerande datakommunikationer, telefoni, post och elförsörjning är en grund för att kunna tillvarata tillväxtmöjligheterna på landsbygden.
Om vi ska kunna utveckla laxfisketurismen längs Kalix älv, fjällanläggningarna i Björkliden eller jordbruksföretagen i Gunnarsbyn krävs helt enkelt ett visst mått av grundläggande samhällsservice.
Här kan landshövdingen spela en roll. Han måste driva på sina uppdragsgivare i staten för att det ska finnas en grundläggande basservice i hela länet.
Då finns det en chans för fler byar att växa och ge ett större bidrag till bruttonationalprodukten i Sverige.
Staten kan inte kommendera fram bättre befolkningssiffror i Gunnarsbyn. Men den kan göra mer eller mindre för att hjälpa eller stjälpa landsbygden.