Under helgen presenterade S-basen Stefan Löfven en storsatsning på den svenska skolan. S vill använda 4,5 miljarder kronor för mindre klasser i grundskolan och för att stärka lärarna.
"Vi prioriterar investeringar i jobb och skola före att låna till skattesänkningar", säger Löfven.
Bra. Men jag hoppas att partiet också är berett att ta en generaldebatt om styrningen av den svenska skolan.
Partiet behöver föra en självkritisk debatt om det kommunala ansvaret för skolan.
Det behövs, oavsett vad partiet tycker om det kommunala huvudmannaskapet, en starkare statlig styrning av skolan.
Resultatet av de senaste 25 årens skolpolitik är inte upplyftande för vare sig borgerliga eller S-märkta regeringar. Likvärdigheten har urholkats.
- Allt fler elever klarar inte kraven för gymnasiebehörighet. 1998 var siffran 8,6 procent. 2012 hade siffran ökat till 12,5 procent, enligt Skolverket.
- Skillnaderna i kunskapsresultat mellan olika skolor har ökat markant, enligt rapporten "20 år med förändringar i skolan", SNS 2012.
Vi kan diskutera oss gula och blåa om orsakerna (kommunaliseringen 1989, friskolereformen 1992, det fria skolvalet, Jan Björklund, Göran Persson eller något annat).
Men slutsatsen är given (i alla fall för mig): Det räcker inte med att bara skjuta till mer pengar. Det krävs också en hårdare statlig styrning av hur resurserna används och fördelas lokalt.
Fattiga kommuner har sämre förutsättningar att klara kvaliteten i skolan än rika kommuner. Elever från studieovana miljöer – bruksorter eller invandrartäta förorter – har det tuffare.
Därför krävs öronmärkta statsbidrag, starkare statlig kontroll och större hänsyn till socioekonomiska faktorer.
Kvaliteten i skolan ska inte hänga ihop med om man råkar vara född i en välbeställd kommun som Lidingö eller i ett fattigt bostadsområde längst ut på Hisingen i Göteborg.