För en tid sedan lyssnade jag på tidigare LO-utredaren, i dag egenföretagaren, Jan Edling, som medverkade i landstingets seminarieserie Morgonrock.
Han talade klokt om forsknings-, närings- och innovationspolitik.
"Vi brukar ibland slå oss för bröstet och peka på att Sverige har en ledande position när det gäller forskning, utveckling och innovationer. Men tyvärr håller denna position på att försvagas”, sa han bland annat.
”Storföretagen krymper sin forskningsandel i Sverige. Många söker sig utomlands och söker nya marknader”, fortsatte Jan Edling.
Han exemplifierade med Astra Zeneca och Ericson, som dragit ned på forskningen i Sverige.
För Sverige är det en illavarslande utveckling.
Svensk välfärd och sysselsättning är beroende av att det finns exportinkomster och internationellt konkurrenskraftiga företag, vilket i sin tur kräver ett näringslivsklimat som främjar forskning, teknisk utveckling och innovationer.
Det finns ingen ”quick fix” på problemet. Globaliseringen är en urstark kraft. Kina, Latinamerika och andra nya växande marknader har ett starkt sug.
Men det går att hävda sig även för en liten nation i den globala ekonomin.
Edling pekade bland annat på vikten av ett bättre samspel mellan företag, samhälle och akademi i Sverige.
”Det handlar om samverkan om forskning, utbildning, kompetensförsörjning, innovationer m m”, sa han.
Ett exempel: I anslutning till invigningen av den stora Facebook-hallen i Luleå pekade S-riksdagsledamoten Fredrik Lundh-Sammeli på möjligheterna att utveckla IT-sektorn till en ny basnäring.
”Jag menar att det är hög tid att utveckla ett strategiskt branschprogram för den nya digitala eran i Sverige”, sa Lundh-Sammeli.
Tidigare näringsministern Maud Olofsson avvisade för några år sedan sådana strategiska samarbeten runt exempelvis gruv-, metall- och skogsindustrin som ”stödprogram”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade samtidigt sådana branschprogram för "en antikverad syn på ekonomisk utveckling".
Men utvecklingen visar att politiken inte kan sitta med armarna i kors och lita på att marknaden ska fixa allt.
Sverige halkar efter. Staten måste dra på sig ledartröjan och spela en mer aktiv roll i näringspolitiken.
Det handlar inte om planekonomi eller förstatliganden. Men det är dags att inse att politiken spelar en central roll för näringslivets utveckling.
Regeringen kan till exempel bidra till mer forskning, att det finns kvalificerad arbetskraft och nödvändig infrastruktur.
Idéerna om branschprogram är inte passé. Alla goda krafter (politiker, företag, universitet, löntagarorganisationer m m) borde ha ett intresse av att det finns en bättre samverkan för att utveckla forskning och innovationer i Sverige.