I riksdagens partiledardebatt 12 juni plockade oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) fram storsläggan.
”Under flera valrörelser lovade Stefan Löfven att satsa på det svenska näringslivet. En industrikansler och flera innovationskatapulter skulle göra en affärsplan för Sverige och leda till Europas lägsta arbetslöshet. Det blev ett praktfiasko”, sa han.
Verkligen? Praktfiasko?
Det beror kanske på hur man definierar ett fiasko. Men i internationella mätningar över innovationsförmågan bland världens länder parkerar Sverige bland de absolut främsta.
Sverige är världens näst mest innovativa land, enligt den senaste rankningen från FN-organet WIPO. Endast Schweiz anses ha ett bättre innovationsklimat, anser WIPO.
Samma placering får Sverige i affärstidningen Bloombergs Innovation Index 2018.
Bara Sydkorea anses ha ett bättre innovationsklimat, enligt Bloomberg. Tidningen har tagit hänsyn till kriterier som antal patentansökningar, antal IT-företag, utbildningsnivå, forskningsresurser och tillverkningskapacitet.
Det vore så klart ännu roligare Sverige är etta i alla mätningar. Men för min del ha jag svårt att se VM-silver i innovationsförmåga som ett misslyckande.
I min bok är det en mycket fin prestation att lilla Sverige är tvåa bland världens samtliga 195 självständiga stater.
Vidare är det noterbart att sysselsättningsgraden i Sverige är hög jämfört med många andra länder.
Oavsett om man mäter åldersgruppen 20-64 år eller 15-74 år har Sverige högst sysselsättningsgrad i EU, enligt Näringslivets Ekonomifakta (som ju inte kan anklagas för att vara en socialdemokratisk propagandaorganisation.)
Sveriges innovationsklimat är också ett av skälen till att Northvolts omtalade etablering av en stor batterifabrik i Skellefteå och en utvecklingsanläggning i Västerås.
Ulf Kristersson borde kolla på intervjun som fackförbundet Ingenjörerna gjorde med vd:n Peter Carlsson 30 maj 2017 – den finns kvar på Youtube.
Carlsson framhåller att Sverige har ett bra innovationsklimat – skickliga ingenjörer, bra grundforskning, gedigen erfarenhet av att bedriva processindustri och ett av världens främsta energisystem.
Med andra ord: Det finns en god grund för att utveckla nya företag och innovationer i Stefan Löfvens Sverige.
Det råder dessutom ingen tvekan om att innovations- och näringspolitiken står högt på regeringschefens dagordning.
Ett av första beslut som Löfven tog efter valet 2014 var att tillsätta ett innovationsråd. Där samtalar politiker, fackfolk, företagsledare, entreprenörer och professorer regelbundet om idéer för att utveckla och vässa det svenska innovationsklimatet.
”Korporativism”, muttrade Ulf Kristersson när rådet tillsattes i februari 2015.
Men det skadar sannerligen inte att folkvalda, näringsliv och akademi pratar med varandra om vad som behöver göras för att utveckla Sverige. Det är av värde om det finns en samsyn kring vilka investeringar som behöver göras i forskning, kompetensförsörjning, infrastruktur och annat.
Sverige är litet land. Staten och kapitalet sitter i samma båt – tillsammans kan de hjälpas åt.
Fondinvest, Demofond, testbäddar och innovationsråd är måhända inga valvinnarfrågor. Men det är viktiga initiativ för att utveckla Sverige som industrination.
Det borde även Ulf Kristersson se och släppa sina överdrifter om praktfiasko när han diskuterar regeringens innovationspolitik. Sådan politisk retorik är bara larvig.