Fredrik Reinfeldt (M) väljer ett allt mer högljutt tonläge när han deltar i TV- och riksdagsdebatter.
Han hade ambitionen att bli en statsman, en ny Tage Erlander, men i stället utvecklas Reinfeldt nu till en frustande moderat stridshingst, för att använda hans eget uttryck.
Onsdagens partiledardebatt i riksdag bär syn för sägen. Reinfeldt gick genast till hård attack och anklagade Socialdemokraterna för att stå för ”gammal AMS- och bidragspolitik”.
Det är uppenbart att högerledaren är pressad av att opinionssiffrorna sjunker både för det egna partiet och regeringsalliansen i sin helhet.
Men frågan är om Reinfeldts hårdare retorik tilltalar några andra än Moderaternas kärnväljare. Anfall är inte alltid bästa försvar.
De flesta svenskar är väl medvetna om att Reinfeldt regerat Sverige i sju år. De förväntar sig att regeringschefen tar ansvar för ungdomsarbetslöshet, utförsäkringar, dåliga skolresultat och andra brister i välfärden.
Han har haft möjligheter att satsa på skolan i alla sina statsbudgetar. Men i stället har han valt att sänka skatterna.
För två år sedan prioriterade han krogmomsen. 2012 var det bolagsskatten. Nu genomförs det femte jobbskatteavdraget.
Sedan regeringsskiftet 2006 har skatterna sänkts med ungefär 140 miljarder kronor!
Det motsvarar många lärar- och sjuksköterskelöner.
Därför är det ingen hållbar strategi att råskälla och peka finger åt Mikael Damberg, Gustav Fridolin och andra oppositionspolitiker.
Det kan säkert ge applåder bland ombuden på Moderaternas stundande partistämma. Men de vanliga väljarna, de som avgör hur det går i valet 2014, förväntar sig sannolikt mer av landets statsminister.
Väljarna vill ha en statsminister som angriper samhällsproblemen, inte oppositionspartierna.
Sorglig att skåda är Centerpartiets utveckling under Annie Lööf. Hon fjärmar sig från pragmatismen och samarbetsidéerna som präglade det gamla Centerpartiet.
Centerledaren framstår i dag som den mest aggressiva högerpolitikern i alliansen. Hon bäddar inte för samarbete med några andra än Moderaterna.
Det är en outgrundlig taktik. I höstens budgetförhandlingar hade Annie Lööf två tunga krav: Lättnader i företagens sjuklöneansvar och mer pengar till landsbygdsprogrammet.
Hon fick inte med sig Moderaterna på något av kraven.
I Socialdemokraternas budgetalternativ finns emellertid bägge förslagen med. Men ändå väljer Annie Lööf att fortsätta traska patrull på högerkanten.
Det verkar vara viktigare för Annie Lööf att hålla Socialdemokraterna borta från statsrådstaburetterna än att medverka till en, sakligt sett, bättre näringspolitik.
Mikael Damberg aktade sig för att ge sig in i sluggerfesten och ansträngde sig för att hålla en saklig ton.
Han presenterade Socialdemokraternas alternativ till borgarnas skattesänkningar och tydiggjorde skiljelinjerna. Men han undvek det grövsta artilleriet och de värsta personangreppen.
Det är en klok hållning. Efter valet 2014 kan Sverige ha ett osäkert parlamentariskt läge med osäkra majoritetsförhållanden och då är det bra att ha beredskap för samarbete över den gamla blockgränsen.
Den socialdemokratiska öppenheten i regeringsfrågan är i grund och botten klokare och bättre för Sverige än Reinfeldts låsning till den nuvarande blockpolitiken.
Kapten Reinfeldt har surrat sig hårt vid alliansmasten och följer skutan till botten.