Jag sitter på redaktionen i Luleå och följer regeringens presskonferens. ”Det känns väldigt, väldigt bra” säger finansminister Elisabeth Svantesson (M) mellan sina Powerpoints.
Kul för henne, tänker jag och klickar upp själva budgeten på en annan skärm. Jag skrollar runt, jämför siffror och granskar tabeller. Ganska snabbt kan jag konstatera att ”väldigt, väldigt bra” är en ytterst dålig beskrivning av den budget hon presenterar.
Nästan hälften av pengarna går till sänkta skatter enligt en konstruktion som är så illistig att den i än högre grad än vanligt går till höginkomsttagare.
Regeringens egna beräkningar säger att det är män med höga inkomster som är budgetens stora vinnare. De enorma skattesänkningarna är ett hån mot vanligt folk.
Och om det finns vinnare så finns det ju också förlorare. Naturligtvis alla de vanliga människor som bara får någon hundralapp i skattesänkning men också höjda kostnader, stigande arbetslöshet och sämre välfärd.
Den del av samhället som är störst förlorare på budgeten är vår gemensamma välfärd. Vård, skola och omsorg får mindre än hälften så stora tillskott i den här budgeten än i den förra.
Att landet är mitt inne i en sjukvårdskris kan inte ha undgått någon, inte ens finansministern. Och jag har inte mött någon annan än Svantesson som anser att det är så pass bra i skolan att de kan klara sig på mindre resurser.
Jag pausar mitt läsande av statsbudgeten för att läsa i kapp lite nyheter på NSD. Kontrasten jag möts av är slående, närmast skrämmande.
Finansministern står i riksdagen och berättar att det känns ”väldigt, väldigt bra” att skära ner på resurser till välfärden. Samtidigt berättar Pajalas kommunchef att de inte har resurser nog att klara kommunens löpande utgifter.
Pajala kommun måste ansöka om ytterligare lån. Kommunchefen säger att situationen är ”jätteallvarlig” och oppositionens Linda Jonsson (V) oroas för framtida stålbad.
Kommunalrådet Birgitta Rantatalo (S) efterlyser mer statligt ansvar vid samhällsomvandlingen. Man kan väl säga att hon blev allt annat än bönhörd i finansministerns budget.
Jag skrollar ner och fångas av att Jokkmokk behöver ha ett extra möte med kommunfullmäktige. De måste säkra upp möjligheten att ta kommunala lån. Kommunalrådet Roland Boman (FiJ) säger att det är för att ”inte hamna i en situation då man inte kan betala räkningarna.”
Jokkmokk har det inte lika tungt som Pajala, men Birgitta Rantatalo har ändå rätt när hon säger att Pajalas situation inte är unik. Många kommuner och regioner runt om i landet brottas med svag ekonomi och stigande kostnader.
När statens budget nu är presenterad står det klart att regeringen över huvud taget inte bryr sig. Eller värre faktiskt, de minskar på resurser för att stärka välfärd i de delar av landet där människor inte bor så tätt som i andra.
Sjukvårdskris, barn som skjuter barn, gängkrig, kommuner som går på knäna, ökad skuldsättning, fattigdom som biter sig fast… Det saknas inte uppgifter för en finansminister, men hon väljer alltså att fullkomligt hälla pengar över de som minst behöver – rika män.
Det är ett hån mot vanligt folk och mot orter som Pajala och Jokkmokk.