Svårstyrda pastorat
Det enklaste vore att bita huvudet av skam och säga att svenska staten tar över huvudmannaskapet för sjukhusvården.
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Norrbotten är inte unikt. Landstingspolitiker i alla delar av landet brottas med liknande debatter.
I Värmland har det handlat om nedläggning av akutsjukhusen i Kristinehamn och Säffle. I Gävleborg har stängningen av akutkirurgin i Bollnäs rivit upp känslostormar. I Östergötland diskuteras sjukhusnedläggningar.
Utvecklingen drivs inte av politisk illvilja, som en del tycks tro. I princip alla politiker vill ju helst av allt uppträda som Alla Goda Gåvors Givare. Men den så kallade verkligheten ställer krav på förändringar.
I en artikel på DN Debatt 29 juli konstaterar två forskare i Lund och Uppsala att de totala kostnaderna för sjukhusvården kommer att öka med hela 270 procent fram till 2040! Det är de stora årskullarna från 1940-talet som kommer att behöva vård och omsorg.
De regionala skillnaderna i demografiskt hänseende kommer dessutom att öka dramatiskt. Ökningen av antalet äldre kommer att bli ännu större de i delar av Sverige som redan har den äldsta (och mest vårdkrävande) befolkningen. Dit hör län som Norrbotten, Jönköping, Kalmar och Jämtland.
Det betyder att landstingen, som redan är svårstyrda pastorat, står inför nya prövningar. Det blir nödvändigt att prioritera. Pengarna räcker inte till allt. Särskilt tufft blir det i glesbebyggda regioner med många äldre.
Detta är även bakgrunden till diskussionen om regionkommuner och regionförstoringar. Det handlar om att samordna resurserna. Till exempel är de minsta landstingen för små för att kunna bedriva en teknikintensiv specialistvård.
Befolkningsunderlaget är helt enkelt för litet. Därav förslagen om att slå samman landstingen i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland och skapa en norrländsk storregion.
Men det finns andra vägar att gå. Det räcker med att vända blickarna mot våra nordiska grannländer för att hitta alternativ. Norge, Finland och Danmark har samtligt valt en modell med ett statligt huvudansvar för sjukvårdspolitiken.
Vid årsskiftet 2001/2002 förstatligades de norska sjukhusen. Staten övertog ansvaret för sjukhusen från fylkena (länen). Det innebär att det nu är de folkvalda politikerna i folketinget (riksdagen) som har huvudansvaret för sjukvårdspolitiken. Fem av staten ägda regionala hälsobolag står sedan för den löpande driften.
De fem bolagen ansvarar för 85 sjukhus och 350 institutioner inom specialistsjukvården, inklusive psykiatri och ambulansservice.
Dåvarande norska hälsoministern, Arbeiderpartiets Tore Tönne, hade flera motiv för förändringen. Bland annat ville han tydliggöra det politiska ansvaret. Även om det var fylkena som var huvudmän, så var det i realiteten staten som ansvarade för finansieringen av sjukhusen. Det skapade otydlighet om ansvaret för alla tunga och svåra beslut inom vården.
Även i Sverige finns liknande oklarheter.
Statsbidragsbeslut i regering och riksdag, riktlinjer från statliga socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdslagen, utjämningssystemet och andra centrala beslut påverkar i allra högsta grad den landstingspolitiska vardagen. Men det är inte rikspolitikerna som står till svars i allmänna val. Det blir regionpolitikerna som får stå vid skampålen.
Till exempel är sjukvården i Norrbotten starkt beroende av att det finns en solidarisk omfördelning mellan olika delar av landet. Ungefär 25 procent av sjukvårdspengarna i länet kommer från utjämningssystemet. Bara Jämtland och Gotland har ett större beroende av utjämningssystemet.
Annnorlunda uttryckt: Framtiden för sjukhusen i Norrbotten avgörs inte bara i landstingshuset vid Röda Havet i Luleå. Majoritetsförhållandena i riksdagshuset på Helgendsholmen i Stockholm är lika viktiga.
Därför vore det enklaste att bita huvudet av skam och säga att svenska staten tar över huvudmannaskapet för sjukhusvården.
Den som vill kan naturligtvis kalla det för centralisering. Men om vi vill undvika alltför stora olikheter mellan sjukvården i Stockholm, Simrishamn och Sorsele så är det svårt att se en bättre och starkare huvudman än staten.
Regionkommunerna kan inte bidra till den nödvändiga omfördelningen mellan olika delar av landet.