I dag landar Håkan Juholt i Kiruna. Det är inte första gången som Juholt gästar Malmfälten, men det blir första besöket i rollen som S-ledare.
Vi får hoppas att det inte blir snack bara om reglerna om ersättning för riksdagsledamöters dubbla bosättning.
För en socialdemokratisk partiledare är det även ett besök som kan fungera som inspiration för partiets närings- och regionalpolitik.
Kiruna och Gällivare har gjort en fantastisk resa sedan krisåren i början av 1980-talet.
1970-talets oljekris och ekonomiska nedgång slog stenhårt mot Malmfälten. Mellan 1974 och 1982 nära nog halverades LKAB:s järnmalmsproduktion.
Den statliga gruvjätten skakades i sina grundvalar och var konkursmässig. Arbetslösheten i gruvkommunerna steg kraftigt. Ungdomen flydde regionen.
Nationalekonomerna hävdade att det var meningslöst att försöka bryta järnmalm hundratals meter under marken, norr om polcirkeln, i det glesbebyggda Norrbotten.
Den etablerade "sanningen" var att de enda gruvorna som skulle klara lönsamhetskraven var de stora dagbrotten i Brasilien och Australien.
I samhällsdebatten framställdes basnäringarna i Norrbotten som hopplöst passé.
Vid ett besök i Luleå i februari 1982 sa nationalekonomen John Kenneth Galbraith (en gång i tiden rådgivare till John F Kennedy) att han "aldrig skulle slänga ned sina egna pengar i ett stort gruvhål i marken". I stället gav han norrbottningarna rådet att "spela fiol eller göra något annat kul".
I en NSD-intervju 4 december 1981 ansåg ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl att "de norrbottniska basnäringarna bara är skit". Tvärsäkert dömde Ståhl ut malmen ("har inget värde"), stålet ("inget att räkna med") och skogen ("är inget speciellt").
I liberala Dagens Nyheter 29 september 1981 argumenterade chefredaktören Svante Nycander (dåtidens Peter Wolodarski) för en nedläggning av Malmfälten och SSAB i Luleå.
Men Socialdemokraterna ville annorlunda. Efter initiativ från LO-distriktets dåvarande ordförande Manny Lindqvist tog den regionala arbetarrörelsen fram en utvecklingsplan för Norrbotten. Den förankrades hos Olof Palme och den övriga partiledningen.
I mars 1983 presenterades S-regeringens Norrbottensproposition (proposition nummer 1982/83:120). Fyra miljarder kronor anslogs för att rädda och utveckla basindustrierna i norr.
Det är en insats som har betalat sig många gånger om för statskassan.
Varje år genererar LKAB miljardbelopp till ägaren staten. I det senaste halvårsbokslutet uppgår LKAB:s vinst till enorma 6,8 miljarder kronor! Malmen är Sveriges svarta guld och Malmfälten fungerar som rena sedelpressen för statskassan.
Men - märk väl - läget hade varit ett annat om de borgerliga nationalekonomerna hade fått styra på 1980-talet.
Enligt marknadsliberalernas simpla logik var ju Malmfälten bara att att betrakta som ett nedläggningsobjekt.
Av den historien kan dagens socialdemokrater lära sig att staten kan - och bör - spela en roll i näringspolitiken.
Politiska ställningstaganden kan hjälpa eller stjälpa företag - även i 2010-talets Sverige. Marknaden styr inte allt.
Beslut i energi- och miljöpolitiken har betydelse för konkurrenskraften. Utbildningspolitiken styr tillgången till yrkeskunnig personal. Statliga beslut om järnvägar, hamnar och vägar påverkar möjligheterna för godstrafiken.
Titta bara på järnvägarna! Både fackförbundet Seko och Riksdagens Utredningstjänst, RUT, har visat Sverige intar en bottenplacering i Europa när det gäller järnvägsinvesteringar.
Det är alarmerande för Sverige som både kunskapssamhälle och industrination.
De som producerar malm, trävaror, papper och stål måste kunna lita på transportsystemen. Och de som jobbar inom tjänstesektorn måste veta att det finns fungerande kollektivtrafik när de ska till jobbet.
Därför kan vi inte bara satsa på sänkt skatt och ökad privat konsumtion. Vi måste satsa mer på infrastruktur, utbildning och andra kollektiva nyttigheter.
Vi behöver både tunnelbanan i Stockholm, Malmbanan och en ny kustjärnväg mellan Umeå och Luleå.
Sverige måste kunna frakta både sitt järn och sina hjärnor.