Kongress är ett läckert bakverk som liknar mazarinen. Men också det socialdemokratiska partiets högsta beslutande instans. Jag var på min första S-kongress år 1969, när Olof Palme valdes till ordförande. Brandmästaren beviljade permis för att jag skulle kunna bevaka valet för en tidning. Min dåvarande sambo tolkade på kongressen, från tyska till svenska, men eftersom Willy Brandt talade flytande svenska hade hon inte så mycket att göra. Det rådde en anda av optimism och segervisshet. På kongressfesten hejade jag på Palme.
Och det hör till att partistyrelsen lider några nederlag. På en kongress var det en viss H Juholt från Småland som fick med sig kongressen på kritiska formuleringar om den ekonomiska politiken. När kongressen en sen kväll uttalade sig för att övervaka videovåldet tog Palme i vredesmod sin portfölj och lämnade podiet med ljudliga steg.
Nattmanglingar ingår. Ibland kan man undra om ombuden vet vad de beslutar i ärende CV34-55 samt partistyrelsens förslag till riktlinjer AC:3 när klockan passerat två på morgonen. Att vara kongressombud är inget åtta-till-fem-uppdrag. En kongress är ingen tebjudning. Min vän pappersbruksarbetaren Arne var nere på en kongress med sin mamma, drygt åttio. När han bäddat ned henne på hotellet återvände han till läktaren och var kvar till sista klubbslaget. Snacka om eldsjälar.
Gästlistan, ja. Ibland gäller det att få en del gäster att avstå från att komma, beroende på politiska motsättningar. De i Bortaistan som upplever sig som sossar är närmast moderater. En gång hamnade jag på en presskonferens i ett litet rum i Folkets hus. En man i mustasch talade. Det var Hernán Siles Zuazo, tidigare president i Bolivia - och som skulle komma att bli president på nytt. Efter mötet med Zuazo betraktades jag som expert på latinamerikansk politik.
Redaktionsutskottet har fått en allt större makt. Det kallas också strykrum och mangelbod. När partistyrelsen riskerar ett nederlag föreslår föredragande en remiss till redaktionsutskottet, där man försöker finna en linje som både motionär och partistyrelse kan ställa sig bakom. Det stryks och manglas. I regel kommer man fram till ett resultat som alla kan ställa sig bakom. Det var under Palmes tid som detta utskott blev en maktfaktor.
Ett år var det först partikongress och sedan LO-kongress, i samma lokaler, rörelsens dåvarande kongresspalats vid Norra Bantorget. Det blev lite segt, även för en kongressräv, för en hel del gick ju igen. På den tiden fick alla som deltog i kongressen en väska med småpresenter och handlingar. På en Metallkongress där man vurmade för svensktillverkat fick alla en räknedosa, tillverkad i Västtyskland. Häpp! En gång blev jag av med min väska på en S-kongress och eftersom flera hundra hade exakt likadana var det svårt att bedriva något effektivt spaningsarbete.
Säkerheten var noll. Det var bara att gå in från gatan och blanda sig med ombud och statsråd. Jag besökte Kommunistiska Förbundets kongress i Belgrad (som journalist) i början av sjuttiotalet. Då måste alla passera metalldetektorer och det var så ovanligt att alla blev förvånade när jag berättade. Vilken värld! sa man. Vid en kongress i Stockholm ville Säpo spärra av ett kvarter men partisekreterare Sten Andersson sa nej. Demokrati kräver öppenhet, sa han. Och så blev det.
Skrivmaskinerna knattrade från den stora pressrummet. Kanske femtio som skrev samtidigt, nyhetsreportrar och kommentatorer. Röken låg tät. Många hade telefonluren klämd mot axeln (det här var före mobilernas tid). Några använde Telex för att få fram sina artiklar. Så några kongresser senare, det var bara en enda man (journalist från Dalarna) som skrev på maskin. Alla andra hade små datorer. Dalkarlen framstod som en fornlämning. Nu kan man sitta i Offerdal och följa allt som händer via datorn medan man tuggar i sig en kongress.