Helig i Sverige är allemansrätten. Varje människas rätt att vara i skog och natur. Vilken grej att imponera med för turister.
Det säger mycket om vårt land – här får människor minsann röra sig fritt. Både på offentlig och privat mark. I staden ser vi nu något annat hända. Något som står i skarp kontrast till människors frihet att röra sig – och i många fall ens få finnas i staden.
Det spelar ingen roll var i landet vi tittar, från Luleå till Stockholm och ner till Malmö finns exempel på det som kallas för ”exkluderande arkitektur”.
I Luleå har många röster höjts mot tågstationens ”ståbänkar” som Jernhusen ersatt vanliga sittbänkar med. Efter kritiken finns nu sittplatser. Sittplatser som har vassa järn med 47 centimeters mellanrum.
Miljöpartiet i kommunen kallar det människofientligt men kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) menar i SVT Nordnytt att det inte är kommunens ansvar.
Samma fenomen i annan form ser vi i Stockholm. Där har staket satts upp under en trappa på Kungsholmen. Syftet är att hindra hemlösa från att använda utrymmet som övernattningsskydd.
Samma sak gjordes under en lastkaj, även det på Kungsholmen.
Anledningen har varit bostadsrättsföreningar som klagat på att det blivit för skräpigt, att de upplever en otrygghet med fattiga människor i bostadsområdet.
Och tänk om det minskar värdet på deras bostäder.
Exkluderande design är ett djupt ideologiskt sätt att bygga en stad på – den hör hemma i en nyliberal stadsplanering.
Därför blir det direkt problematiskt att skjuta över sådana beslut i opolitiska händer.
Att människor i Sverige ser det som en lyx att sova under en trappa är ett politiskt misslyckande.
Att i nästa steg stänga ute dem från våra gemensamma utrymmen är lika inhumant som att bestraffa fattigdom.
Staden ska vara till för alla, och människor ska känna sig trygga. Oavsett om det är bostadsrättsägare eller fattiga utan hem.
Men det är ingen mänsklig rättighet att slippa se fattigdom – den försvinner inte för att du flyttar på den.
Det är lätt att skryta om allemansrätten i turistbroschyrer. Men öppenheten är ett ideal som bör gå längre än reklamkampanjer.
Det är dags att ta de värdena på allvar. Dags att ta allemansrätten till staden.