Onsdagens partiledardebatt i riksdagen var historisk på flera sätt.
Det var S-ledaren och statsministern Stefan Löfvens första framträdande i en riksdagsdebatt. För första gången var också en rödgrön regeringsförklaring föremål för debatt.
Men framför allt blev debatten en tack- och avskedsföreställning för förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M).
Hans partiledarkollegor uttryckte sin uppskattning för Reinfeldts insatser under åtta år som statsminister och 23 år som riksdagsledamot.
”Du har varit en god representant för Sverige, icke minst under ordförandeskapet i EU. Jag har respekt för dig som människa och ideolog”, underströk Stefan Löfven (S).
Det råder heller ingen tvekan om att Reinfeldt är en historisk statsminister. Han höll ihop en borgerlig fyrpartiregering under åtta år, vilket innebär att han är den borgerliga statsminister som suttit längst i modern tid.
Reinfeldt ska också ha stor respekt för att han aldrig backat för rasisterna, som Jonas Sjöstedt (V) sa i sitt tacktal. Till skillnad från högerpolitiker i andra europeiska länder har Fredrik Reinfeldt alltid stått upp för öppenhet och tolerans.
I sitt anförande pekade Fredrik Reinfeldt på tre stora samhällsförändringar under tiden som riksdagsledamot sedan 1991.
Han framhöll att svensk ekonomi är starkare än på 40 år, att Sverige nu har en helt annan syn på HBTQ-personer och att ”jobbskaparmaskinen fungerar”.
Jag håller med om de två förstnämnda. Däremot kan ingen säga att jobbmaskinen är i gott skick när nästan 400 000 svenskar går arbetslösa.
Jag reagerade när Reinfeldt sa att det är ”nästintill omöjligt” att skapa jobb för dem som inte hänger med och hamnar utanför.
Men det är ingen omöjlighet. Självfallet är det svårt för den som är funktionshindrad eller har någon form av krämpa att hävda sig i det vanliga arbetslivet. Men det är fullt realistiskt att skapa vettiga alternativ även för dem som hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Det går att satsa på lönebidragsanställningar, flexjobb , plusjobb och andra typer av subventionerade anställningar i offentlig och ideell sektor.
Sådana insatser brukar, i nedlåtande ordalag, beskrivas som AMS-åtgärder av borgarna. Det är en obegriplig politik och retorik.
Är det verkligen vettigt att lämna dem som inte får plats till sitt eget öde och göra dem till socialbidragstagare?
Är det inte bättre att de får en subventionerad tjänst inom äldreomsorgen eller som vaktmästare och kontorister hos idrottsföreningar?
Reinfeldt ska ha ett tack och erkännanden för många av sina insatser.
Men hans arbetsmarknadspolitik är och förblir ett misslyckande.