I dag, fredag, har filmen ”Mig äger ingen” premiär på landets biografer. Filmpool Nords Susann Jonsson skrev om filmen på denna sida 6 november.
Filmen, som delvis är inspelad i Norrbotten, bygger på Åsa Linderborgs fina bok med samma namn. Det handlar om en tjej som växer upp med en pappa som super.
En liknande barndomsskildring finns i ”Jag är Zlatan” (Bonniers 2011). Zlatan Ibrahimovic berättar:
”Jag var ute hela tiden och spelade fotboll och hojade på stulna cyklar, och ofta kom jag hem hungrig som en varg och slet upp kylskåpsdörren och tänkte: Snälla, snälla, låt det finnas något! Men nej, ingenting, bara det vanliga: mjölk, smör, en limpa och i bästa fall juice, Multivitamin, fyralitersförpackningen, inköpt i den arabiska butiken för det var billigast, och så öl förstås, Pripps Blå och Carlsberg, sexpack med sån där plast omkring sig. Ibland fanns det inget annat än pilsner och magen skrek. Det finns en smärta i det jag aldrig glömmer.”
”Ibra” berättar om hur det var att vara ständigt pank och känna sig annorlunda bland andra fotbollsgrabbar i Malmö FF.
”En del var Limhamnstyper, överklassungar. Jag kände mig som från Mars. Inte bara för att farsan inte hade stor fin villa och aldrig var på matcherna. Jag snackade annorlunda. Jag dribblade. Jag tände som en bomb, och jag slogs på plan”, skriver han.
Det gick bra för Ibrahimovic och Linderborg. Den ene blev Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna. Den andra blev en vass kulturskribent på landets största tidning.
Men det går tyvärr inte lika bra för alla barn som växer upp i ekonomiskt och socialt utsatta miljöer. En del har inte samma tur på färden som Zlatan och Åsa Linderborg.
Alltför många unga hamnar snett i tillvaron, drabbas av arbetslöshet, missbruksproblem och annan skit.
Därför var jag rasande när SVT:s Janne Josefsson i vintras gjorde en reportageserie där han förminskade barnfattigdomen som ett problem i Sverige. Han gick runt i diverse utanförskapsområden och konstaterade att barnen hade hela kläder och inte verkade svälta.
Men jag vet ingen seriös samhällsdebattör eller barnrättsorganisation som har påstått att svenska barn har det lika illa som barn i Sudan eller Burma.
Däremot har Rädda Barnen, Bris, Unga Örnar, Majblommans riksförbund, välfärdsforskaren Tapio Salonen och andra påpekat att det finns en stor grupp svenska barn som växer upp med små ekonomiska marginaler. Det påverkar även deras start i livet.
I Expressen 28 oktober uttalar sig sociologen Stina Fernqvist:
”De barn som jag talat med talar mycket om hur viktigt det är att glömma fattigdomen. Man säger att man måste läsa läxor när kompisarna ska göra något som kostar pengar, som att gå på bio eller fika. Eller man påstår sig vara sjuk vid en skolutflykt som kan medföra utgifter. Eller att man inte kan ta hem sina kompisar.”
Enligt Rädda Barnen fanns det 242 303 barn som levde i ”ekonomiskt utsatta hushåll” år 2010.
Det innebär att hushållen har mycket låga inkomster eller lever på socialbidrag.
Dessa barn har även berörts av de senaste årens åtstramningar i a-kassan och sjukförsäkringen. Barn, som har en långtidssjuk mamma eller en pappa i fas 3, påverkas när föräldrarna får dra åt svångremmen ytterligare ett snäpp.
Om detta borde vi även kunna tala en del om inför valet 2014, utan att borgarna blir skogstokiga och börjar skrika om att det är skräckpropaganda.
Det är ingen överdrift att det finns svenska barn och ungdomar som lever upp under mycket tuffa förhållanden.
Rimligen borde det vara politikens uppgift att verka för att den gruppen blir så liten som möjligt, inte negligera eller förminska problemet.
Alla svenska barn tillhör inte den lyckliga och välmående medelklassen.