Under sommarens Almedalsvecka passade LO på att presentera en larmrapport om den svenska tandhälsan.
”Vi har idag ett system där klasskillnaderna i tandhälsa ökar. Sjuka, arbetslösa, och fattiga pensionärer är grupper som missgynnas av vårt nuvarande system”, konstaterar LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio.
Utvecklingen går stick i stäv med den stora tandvårdsreformen 1974. Då fick Sverige avgiftsfri tandvård för alla barn och en allmän tandvårdsförsäkring för vuxna.
Tandhälsan skulle inte längre vara en klassmarkör.
Alla – inte bara med de tjocka plånböcker och rika föräldrar – skulle ha rätt till god tandvård.
Under flera decennier skedde också framsteg. Tandhälsan förbättrades kraftigt för både barn och vuxna.
I dag uppfyller Sverige alla WHO-mål. Men det betyder inte att det saknas problem.
Som LO påpekar växer de socioekonomiska skillnaderna.
Många låginkomsttagare drar sig för att uppsöka tandläkare. De gamla fina principerna i 1974 års tandvårdsreform har urholkats.
Därför argumenterar LO för en översyn av den nuvarande tandvårdspolitiken och för flera förändringar.
- Det allmänna tandvårdsbidraget bör göras om till ett generellt stöd lika för alla och höjas, från dagens 150 och 300 kronor till 400-500 kronor för alla.
- Det särskilda tandvårdsstödet bör höjas, från dagens 600 kr till förslagsvis 700-800 kr.
- Högkostnadsskyddet måste förbättras och utformas så att det i högre utsträckning stimulerar fler att uppsöka tandvården.
- Information om stöd och hjälp med munhygienen bör förbättras och ska vara en självklar del av omvårdnaden om de äldre.
På sikt borde dessutom trasiga tänder behandlas på samma sätt och i samma system som slitna höftleder eller trasiga knän.
Tandvården borde helt enkelt vara en del av den vanliga sjukförsäkringen och kostnaderna borde vara samma som vid all annan läkarvård.
Om vi antar att tänderna är en del av kroppen – vilket ju inte är ett helt orimligt antagande – så bör regelverket och försäkringsskyddet vara detsamma som för skador och sjukdomar i andra delar av kroppen.
I och för sig är det en mycket stor och kostsam reform. Men det är ett rimligt mål och borde vara den långsiktiga inriktningen för politiken.
Klasstillhörigheten ska inte avspeglas vår tandhälsa och i våra leenden, som LO uttrycker saken.