Den gångna helgen gjorde jag en nostalgitripp. 120 stycken grånade SSU:are , som var med på den bråkiga SSU-kongressen 1981, återsamlades på Bommersvik för att reda ut vad som egentligen hände.
Med perspektiv på händelserna är det inte konstigt att många undrar vad vi stred om. Det är svårt att förstå hur stämningarna kunde bli så oförsonliga.
Motsättningarna kläddes i ord som traditionalister och förnyare, betonghäckar och kottplockare, statssocialister och självförvaltare. Men egentligen handlade det inte så mycket om politik.
"De politiska skillnaderna var inte så stora. Vi var mer ense än oense", konstaterade Bo Bernhardsson, Malmö, som valdes till förbundssekreterare i SSU efter en dramatisk omröstning en natt i juni 1981.
Snarare handlade motsättningarna om att vissa distrikt kände sig åsidosatta. De fick aldrig riktigt chansen i arbetsgrupper och förbundsledning.
Det odlades misstänksamhet och konspirationsteorier på alla håll och kanter.
"Det blev ett tunnelseende och en gorillapsykologi", konstaterade Jan Nygren, förbundsordförande i SSU 1978-84.
Nygren själv var nära att hoppa av som förbundsordförande när Bernhardsson blev vald till förbundssekreterare 1981. Nygren ville ha Göran Färm på posten.
Ingvar Carlsson fick göra en brandkårsutryckning till Folkets Hus i Stockholm för att övertala Nygren att inte lämna ordförandeposten.
"Jag sa: Gör inget idiotiskt. Om du går splittrar du SSU. Men det hade Janne nog redan förstått när jag talade med honom", berättade Ingvar Carlsson under helgens träff på Bommersvik.
Snabbt efter kongressen inledde Jan Nygren och Bo Bernhardsson en gemensam försoningsprocess.
Filosofin var enkel. Vi ska tala med inte om varandra. Det ska finnas respekt för att det finns olika arbetssätt och traditioner i olika delar av landet. Inga distrikt ska känna sig utanför.
Det är nyttigt att tänka på även för andra.
" SSU-kongressen 1981 var inte unik. Det är lätt att uppamma sådana här stämningar och hysteri även i andra sammanhang", sa Jan Nygren.
Det ligger mycket i det. Under vinterns partiledardiskussion inom socialdemokratin fanns en del inlägg som inte var vackra.
Två exempel: Veronica Palm totalsågades av Harald Ullman i en artikel i Aftonbladet. På Newsmill gjordes Mikael Damberg till måltavla av Tony Johansson.
Dess bättre var den typen av smutskastning ovanlig.
De flesta levde efter den goda regeln att tala väl om sin egen kandidat, inte illa om andras.
Men inläggen från Ullman och Johansson visar hur enkelt det är att även nu ramla in i det som Jan Nygren kallar för "gorillapsykologi" och hur saker och ting kan spåra ur.
Men det finns även andra lärdomar från 1980-talets SSU. Då beskrevs SSU:s kursgård Bommersvik som "idéernas vapensmedja".
Olof Palme samlade sina medarbetare i Bommersviksgården för att dra upp strategin. "Kretsen runt Bommersvik" arrangerade seminarier och föreläsningar.
Unga nyblivna SSU:are fick träffa Tage Erlander och andra S-veteraner. Det fanns utrymme att lyfta blicken från vardagen och diskutera politik i friare former.
Helgens samling på Bommersvik återskapade en del av den stämningen. Vi ältade inte bara 1981. Vi fick framför allt höra flera intressanta och tankeväckande föreläsningar med sikte på framtiden.
Mona Sahlin talade om sitt arbete i Expo mot rasismen. Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi i Uppsala (en gång i tiden SSU:are i Bollnäs), höll ett anförande om den ekonomiska krisen. Annelie Hulthén, kommunalråd i Göteborg, skissade på en socialdemokratisk storstadspolitik. Kerstin Alnebratt, chef för det nationella sekretariatet för genusforskning, berättade om jämställdhetens utveckling i SSU och arbetarrörelsen.
För en S-märkt ledarskribent var det rena guldgruvan. Jag skaffade mig idéer till skrivandet för flera veckor framåt.
Men det är bra om den typen av kvalificerad seminarieverksamhet kan nå och engagera ännu fler.
Även 2010-talets socialdemokrati och breda arbetarrörelse behöver en "idéernas vapensmedja".