Under eller genom taket
In i det längsta har Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sopat problemen under mattan.
Ibland verkar det som om Anders Borg värnar mer om budgetbalansen än om de arbetslösa.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Den senaste tidens debatt om de offentliga finanserna har väckt en del frågor.
Budgetens utgiftstak infördes som en del av den stora budgetsaneringen i mitten av 1990-talet.
Tanken är att taket ska hålla tillbaka alltför vidlyftiga reformkrav. Vill man göra något extra på ett område måste det finansieras med nedskärning av utgifterna någon annan stans.
Taket sätts rullande för tre år framåt.
Redan från början kritiserades taket för att det var alldeles för stelbent och inte tog hänsyn till oförutsedda händelser, men också för att det bara gällde utgifter och inte budgetförsvagning orsakad av skattesänkningar.
Den aktuella krisen har startat en ny diskussion.
Även borgerliga ekonomer menar att det i dagens extraordinära ekonomiska läge vore motiverat att rucka på utgiftstaket.
Maud Olofsson har upprepade gånger anklagat socialdemokraterna för att spräcka utgiftstaket.
Men vad det handlar om är att socialdemokraterna i sitt budgetalternativ har ett annat (och högre) utgiftstak än regeringen.
Och det finns ingenting i budgetlagen som dikterar på vilken nivå som utgiftstaket måste läggas, det är upp till varje parti.
Finansminister Anders Borg har spelat stor teater och talat om en ny skiljelinje i svensk politik: å ena sidan borgerligt ansvarstagande, å andra sidan socialdemokratiskt lättsinne.
Men vem är egentligen mest ansvarsfull i den situation som svensk ekonomi befinner sig i just nu?
Är det en regering som krampaktigt håller fast vid en politik som inte längre fungerar? Eller är det oppositionen, som tar de allt dystrare signalerna om ekonomin på fullt allvar och lägger förslag om en alternativ politik?
Den ekonomiska politikens främsta uppgift är att hålla efterfrågan på den nivå som ger bästa möjliga tillväxt.
Riksbankens räntepolitik är det viktigaste vapnet, men också finanspolitiken kan spela stor roll.
Framför allt i en situation som nu, då ekonomin befinner sig i det närmaste i fritt fall. Då kan finanspolitiska stimulanser eller satsningar inom offentlig sektor bidra till att aktiviteten i hela ekonomin ökar.
Men moderaterna ryggar för en sådan aktiv konjunkturpolitik. Den strider mot hela det upplägg som de gick in med i finansdepartementet. Plötsligt stämmer inte teorierna med verkligheten.
In i det längsta har Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sopat problemen under mattan.
Ibland verkar det som om Anders Borg värnar mer om budgetbalansen än om de arbetslösa.
Det kommer en dag då krisen är över och det åter är dags att hålla hårt på slantarna och utgiftstaket.
Men nu är tid för handling. Det är det som är ansvarsfull ekonomisk politik.
Att inte försöka påverka ekonom med alla upptänkliga medel är däremot att vara ansvarslös med de offentliga finanserna.