Valet gör skillnad
Kanske kan vi äntligen få en politik som "minskar avståndet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten", som Bruce Springsteen sa när han gav sitt stöd till Barack Obama.
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Gång på gång har Springsteen ställt sig upp mot krigshetsare och militarister. På 1970-talet sjöng han mot Vietnamkriget. På 2000-talet har han kritiserat USA:s krig i Irak.
Därför är det självklart att Springsteen stödjer Barack Obama och demokraterna inför årets presidentval. Springsteen vill ha förändring. Han hoppas på ett annat Amerika efter åtta år med George W Bush.
Att döma av opinionsmätningarna är Springsteen inte ensam om förhoppningarna.
Men hur långt dessa förhoppningar räcker vet vi inte förrän rösterna i dagens val är färdigräknade.
Som alltid är det väljarna, inte opinionsinstituten, som bestämmer valutgången.
Ingen ska heller gå omkring och inbilla sig att USA blir ett socialdemokratiskt paradis om Obama tar över rodret i Vita huset.
Men det gör skillnad om det sitter en demokrat eller en republikan i Vita huset.
Tag Bill Clintons presidentperiod 1992-2000. Många minns bara Monica Lewinsky och Clintons lögn "I didn’t have sex with that woman, miss Lewinsky".
Men det var framför allt en period med god tillväxt, sjunkande arbetslöshet och stigande reallöner.
Samtidigt var USA respekterat i omvärlden. Clinton ägnade sig inte åt sådana utrikespolitiska äventyrligheter och tokigheter som sin efterträdare. Den stora insatsen på det utrikespolitiska planet blev istället att sätta stopp för den etniska rensningen i Kosovo.
George W Bushs åtta år i Vita huset har inte varit lika upplyftande. Vi minns kriget i Irak, civilt lidande och tusentals döda soldater.
Det är en presidenttid som förknippas med övergreppen i Guantanamo och Abu Ghraib.
Fläckarna på Monica Lewinskys klänning var pikanta, men en struntsak jämfört med sådana skamfläckar på stjärnbaneret.
Samtidigt växer den ekonomiska oron och arbetslösheten i USA efter åtta år med Bush. Bolånekrisen har drivit miljoner amerikaner från hus och hem. En skakig börs urholkar värdet av pensionssparandet. Låg- och medelinkomsttagare får dra åt svångremmen.
Klyftorna mellan rika och fattiga är tillbaka på 1920-talets nivåer, innan Franklin D Roosevelts "New Deal" lyfte Amerikas arbetarklass.
Det är också om denna dystra amerikanska verklighet som Barack Obama har talat om under valrörelsen.
Obama har berättat om hur USA ska komma på fötter, om hur fler ska få råd att gå på college, om hur skatten ska höjas för det rikaste och sänkas för vanliga löntagare. Och framför allt: om hur 47 miljoner amerikaner ska få en anständig sjukförsäkring.
Det är budskap som skapat stora förhoppningar hos många amerikaner. Kanske kan dessa förhoppningar nu också bära Obama hela vägen in i Vita huset.
Kanske kan de göra att USA får en politisk ledare som bryr sig mer om skolor och sjukvård än sänkt för höginkomsttagarna. Kanske de leder till att USA:s utrikespolitik tar sikte på diplomati och samarbete ("soft power") istället för krig och vapenmakt.
Kanske kan vi äntligen få en politik som "minskar avståndet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten", som Bruce Springsteen sa när han gav sitt stöd till Barack Obama.
Låt oss i alla fall hoppas. Världen behöver ett USA som går i spetsen för fred, mänskliga rättigheter och social utveckling.