Under fredagen avslutas Kommunalarbetareförbundets kongress i Älvsjö.
Under fyra dagar har 188 ombud för förbundets ungefär 500.000 medlemmar varit samlade.
Det har varit intensiva diskussioner om arbetsrätt, strejkrätt, arbetstider, tryggheten på jobbet och utvecklingen i välfärdssektorn. Totalt 528 motioner har stått på dagordningen.
Det är en samling som påminner om att den svenska fackföreningsrörelsen fortfarande är en stark folkrörelse.
Totalt 3,5 miljoner medlemmar gör att LO, TCO och Saco – arbetarnas, tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer – är en betydelsefull kraft i det svenska samhället.
Denna kraft är även en central förklaring till att Sverige är ett relativt jämlikt samhälle.
Starka fack medverkar till en mer rättvis fördelning av produktionsresultatet. De driver på i avtalsförhandlingarna, liksom för viktiga sociala reformer.
Denna jämlikhetsinriktade politik är dessutom ingen hämsko för innovationer, entreprenörskap och utveckling.
Bara ett exempel: Sverige lämnade in ungefär 370 internationella patentansökningar per en miljon invånare under 2016, enligt PRV, Patent- och registreringsverket. Det räckte till en silverplats globalt bakom ettan Schweiz.
Rättvisan är uppenbarligen produktiv. Generell välfärdspolitik ger fler chansen att pröva sina vingar, testa nya idéer och förverkligasina livsprojekt.
En sådan jämlikhetsinriktad politik är dock ingen självklarhet inför framtiden.
I sitt inledningsanförande på kongressen pekade förbundsordföranden Tobias Baudin på hur högerpartiernas tillväxt skett parallellt med att arbetarnas fackföreningar förlorat medlemmar och upplevt en minskande organisationsgrad.
När facket tappat mark på arbetsplatserna har högerkrafterna flyttat fram positionerna.
Sverige har förvisso fortfarande en hög organisationsgrad vid en internationell jämförelse. Men trenden är inte positiv.
Under ett kvartssekel har facket upplevt en trendmässig nedgång.
Toppåret 1994 var hela 83 procent av alla anställda i Sverige med i facket. Men bland tjänstemän är organisationsgraden nu nere i 73 procent och hos arbetare har siffran sjunkit till 61 procent.
En fortsatt nedåtgående trend innebär att avtalssekreterarna hamnar i ett sämre läge när de sätter sig ned i förhandlingarna med arbetsgivarna men också att facket försvagas som politisk kraft.
Det påverkar hela samhället. Ojämlikheten och klyftorna riskerar att bli ännu större.
Tobias Baudins svar på utmaningen är att "värva medlemmar – och att värva igen".
"Bara så kan vi bygga ett urstarkt Kommunal", dundrade han från talarstolen i Älvsjö.
Kommunal tar nu sikte på att bli 600.000 medlemmar till år 2030. Det är ett djärvt mål men det är ingen omöjlighet.
Det kommer dock inte att flyga stekta sparvar i munnen på facket. Det kommer att krävas stenhårt jobb av alla fackligt aktiva.
Medlemsvärvning och facklig gräsrotsverksamhet måste vara A och O för varenda ombudsman och förtroendevald.
Rimligen finns också möjligheter att övertyga nya generationer om vikten och värdet av facklig organisering.
De gamla fackliga sanningarna gäller även i Sverige 2019. Ensam är svag. Tillsammans blir vi starkare.
Organisationsgraden har betydelse för om det blir större aktieutdelningar till ägarna eller bättre villkor för arbetare och tjänstemän.
Det spelar roll för löner, arbetsvillkor och fördelningspolitik om det är 20 eller 80 procent av löntagarna som är med i facket.
Nyckeln till ett jämlikare Sverige är alltjämt en stark fackföreningsrörelse.
Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi 2001, sammanfattade det bra vid Europafackets kongress i Wien i veckan.
”Starka fackföreningar är avgörande för ett lands välstånd och utveckling. Titta bara på Skandinavien. Strong unions – the way to go", sa han.