Under lördagen inleder Livsmedelsarbetareförbundet sin kongress i Linköping.
Ombud för 27 000 anställda i livsmedelsindustrin träffas och drar upp riktlinjerna inför framtiden.
En av uppgifterna blir att tala om för beslutsfattarna i regering och riksdag hur verkligheten ser ut på landets arbetsplatser.
I samband med pensionsutredningens förslag sade socialminister Ulf Kristersson (M) att människor själva har ett stort ansvar att kunna arbeta fram till ordinarie pensionsålder. Detta skulle åstadkommas genom motion och att hålla sig i trim.
Många vanliga LO-medlemmar – icke minst landets livsmedelsarbetare – reagerade starkt.
”Det visar på en cynisk hållning och djup okunskap om villkoren för landets livsmedelsarbetare. Antalet livsmedelsarbetare som i dag orkar fram till dagens ordinarie pensionsålder är försvinnande små”, säger Livs ordförande Hans-Olof Nilsson i ett pressmeddelande.
Det beror inte på att livsmedelsarbetarna är mer slarviga med motion och hälsa. Det handlar om att de har en mer utsatt arbetssituation.
”Ett uppskruvat arbetstempo och bristande satsningar på arbetsmiljön från såväl företag som den nu sittande regeringen gör att våra medlemmar inte kan lämna arbetslivet vid 65 som friska pensionärer”, framhåller Hans-Olof Nilsson.
Visst, det finns människor som kan arbeta längre än i dag. Men alla jobbar inte med att göra powerpoint-presentationer kl 8-17.
Pensionsfrågan har både klass- och könsperspektiv.
Det är provocerande att tala om75 år som pensionsålder när det finns grupper som slits ut i förtid och inte orkar jobba ens tills de fyller 65 år.
Därför borde vi ha en generaldiskusson om hur vi gör det möjligt för fler att jobba längre innan vi förskjuter pensionsåldern högre upp i åren.
Ska städerskor, undersköterskor, gruvarbetare eller byggnadsarbetare kunna arbeta längre än de gör i dag krävs stora förändringar i arbetsorganisation, arbetstider och arbetsmiljö. Arbetslivspolitiken måste prioriteras högre än vad den har gjort under de senaste åren.
Det är förvisso sant att vi behöver fler arbetade timmar för att trygga välfärden. Men den diskussionen kan inte bara handla om pensionsåldern.
Den bör också handlar om när ungdomar gör sitt inträde på arbetsmarknaden. Många ungdomar får inte fotfäste på arbetsmarknaden förrän i 30-årsåldern.
En del blir dessutom permanent utslagna. Det finns unga människor som över huvud taget aldrig får chansen.
Antalet unga förtidspensionärer har ökat från 18 000 till 28 000 sedan 2003, enligt statistik från Försäkringskassan.
Den totala ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till 25 procent, vilket är högt jämfört med många andra EU-länder.
Handelsanställdas förbund har presenterat ett konstruktivt förslag till generationsväxling.
En annan idé är att återinföra friår, utbildningsvikariat och liknande lösningar som gör att äldre anställda kan göra något annat under en period av livet samtidigt som en ungdom kan vikariera och få in en fot på arbetsmarknaden.
Som sagt: Det finns alternativ till en generell höjning av pensionsåldern.
Både regerings- och oppositionspartier har anledning att lyssna förslagen från Livs och andra delar av den fackliga rörelsen.
En dos kontakt med verklighetens folk skadar inte politiken.