LO-distriktets höstmöte i Piteå gästades av LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Han höll ett brandtal mot arbetslösheten.
”Det farligaste med arbetslösheten är sysslolösheten. Den som blir arbetslös förlorar arbetskamrater, blir isolerad och tappar självkänslan”, sa han och krävde satsningar för de omkring 400 000 personer som är utan arbete idag.
LO-basen visade att en annan politik är möjlig. Dagens arbetslöshet är inte ödesbestämd.
Thorwaldsson och LO föreslår ett stimulanspaket på 70 miljarder kronor. Enligt LO-ekonomerna kan det skapa 100 000 nya jobb och minska arbetslösheten med två procentenheter.
Paketet omfattar en satsning på 15 miljarder till hushållen – exempelvis höjd a-kassa och höjda barnbidrag för att stimulera efterfrågan i ekonomin.
Vidare vill LO höja statsbidraget till kommuner och landsting med 30 miljarder, för att möta behoven inom bland annat äldrevården och övriga välfärdssektorn.
Förslaget rymmer även en höjning av de statliga investeringarna med 10 miljarder – till vägar och järnvägar – samt en tillfällig stimulans till bostadsbyggandet på 15 miljarder.
Självklart kostar det pengar att bedriva en aktivare jobbpolitik. Men dagens massarbetslöshet är faktiskt inte gratis.
Det innebär ekonomiska påfrestningar att skicka brandmän och poliser till oroliga och brinnande förortsområden som präglas av ungdomsarbetslöshet och utanförskap.
Hög arbetslöshet betyder dessutom förlorade skatteintäkter för stat och kommuner, liksom merkostnader för a-kassa och socialbidrag.
För att låna en formulering från legendariske finansministern Ernst Wigforss: Vi har råd att arbeta.
På 1930-talet gick Wigforss och dåtidens socialdemokrater i bräschen mot massarbetslösheten. Deras politik gav effekt och vann respekt.
I en artikel i tidskriften Tiden 1948 kunde LO-ekonomen Gösta Rehn konstatera att ”vi lever nu i ett fullsysselsättningssamhälle”.
”Arbetslöshet av större omfattning eller varaktighet är inte längre tillåten. Detta är en förändring i förutsättningarna för den ekonomiska politiken av näst intill revolutionär innebörd”, skrev Rehn.
Gösta Rehns ord gällde i princip under 40 år. Arbetslösheten var aldrig högre än fyra procent till början av 1990-talet.
Men den ekonomiska krisen på 1990-talet förändrade allt. Budgetsanering och prisstabilitet kom att prioriteras när Sverige skulle ta sig ur krisen.
Arbetslösheten bet sig fast. I dag ligger andelen arbetslösa stadigt runt 8 procent.
Men dagens höga arbetslöshet får inte ses som ett normaltillstånd.
På samma sätt som på 1930-talet måste arbetarrörelsen forma en ny politik för full sysselsättning.
I sitt tal beskrev Karl-Petter Thorwaldsson hur en hög arbetslöshet fungerar som en grogrund för främlingsfientlighet och antidemokratiska krafter.
Fattigdom, arbetslöshet och vanmakt driver människor i armarna på extremister.
Den europeiska utvecklingen är alarmerande. 26 miljoner européer går arbetslösa. Och i land efter land kan vi se hur främlingsfientliga partier flyttar fram sina positioner, precis som för 80 år sedan.
Det säger något om hur angeläget det är att byta politik i Sverige och Europa.
Full sysselsättning måste återigen bli det överordnade målet för den ekonomiska politiken.