Vikten av varsamhet

Foto: Fotograf saknas!

Ledare2008-07-22 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Rättegången mot Anders Eklund har nu inletts. Det blir givetvis en mycket massiv mediabevakning under hela processen. De grova våldsdåden, två mord och flera våldtäkter, har upprört en hel nation och många söker svar på frågor om hur det kunde hända. Förmodligen får vi inget slutgiltigt svar, däremot många fakta om brotten och gärningsmannen.

Att medierna bevakar är naturligt, men det finns all anledning att hoppas att det blir en respektfull och återhållsam redovisning. Inte för att vara hygglig mot Anders Eklund men för att skona i första hand anhöriga till offren. Eftersom ett barn är ett av offren kan man också anta att många som inte är vuxna läser texterna om vad som hände Engla. Det måste leda till en extra varsamhet med orden och bilderna.

Det finns ofantligt många handlingar hos myndigheterna som är offentliga (lär mer om offentlighet på www.dn.se/debatt, en utmärkt artikel som skrivits av Journalistförbundets ledning). I en öppen demokrati är det bra och nödvändigt med denna tillgänglighet. Men allt som är offentligt ska och kan inte tryckas eller sändas.
- Man kan skriva om mycket, men släkt och vänner ska inte behöva veta i detalj hur allt gick till, sade Englas mamma Carina Höglund till TT inför rättegången.
- Det är hemskt att se nya storys varje dag om vad han skulle ha gjort med min dotter. Det har rört upp mycket känslor, säger den mördade Pernilla Hellgrens pappa, Christer Lundin.

Nu kan självfallet inte anhöriga till offer avgöra mediabevakningens inriktning och omfattning. Men nog finns det skäl för medierna att lyssna och fundera. Det är också en del av demokratin.
Vad som ska skrivas och sägas i medierna är inte en gång för alla inristat i sten. Och den som efterlyser en sansad bevakning behöver inte vara ute i skumma syften, med slutmålet att avskaffa den fria pressen.

En svensk journalist som praktiserade i ett afrikanskt land berättade att tidningarna regelmässigt skrev om självmord. Och det var alltid noga att få med dödsorsak (skott, hängning, gift etc) och helst också en bild av den döda. Det är otänkbart i Sverige. Men också här har synen på brott, brottsoffer och förövare förändrats. För fem årtionden sedan namngavs rattfyllerister som dömdes till en månads straffarbete eller mer. För tre årtionden sedan namngavs bara i undantagsfall namnet på mördare. Det är lite som med klädmode; det som är rätt i en tid är helt fel i en annan.

Tidigare handlade den pressetiska debatten ofta om gärningsmannens rätt till integritet och om-sorgen om hans helt oskyldiga anhöriga. Nu är fokus mer på att offer och deras anhöriga kränks, som i det nu aktuella fallet. Det handlar om intima detaljer, det mest privata, som blir allmän egendom. Man kan bevaka en rättegång och ge läsarna relevant information utan att servera alla blodiga detaljer från en förundersökning och klampa in i den
mest privata sfären.
Det är en större journalistisk utmaning än att öppna alla kranar
från källorna.