Det finns en hel del i uppgörelsen mellan S, C, L och MP som känns sossigt och bra. Dit hör familjeveckan, högre statsbidrag till kommuner och regioner, satsningar på extratjänster, fler platser i kunskapslyftet, klimatinvesteringar och infrastruktur i hela landet (bland annat Norrbotniabanan).
Å andra sidan finns sådant jag starkt ogillar – icke minst formuleringarna om anställningstryggheten. Vidare tycker jag att det är viktigare att satsa på kvaliteten i hemtjänsten och äldreomsorgen än utvidgade RUT-avdrag och skrotad värnskatt.
Som riksdagen ser ut är det emellertid omöjligt för ett parti eller något av de traditionella blocken att få igenom 100 procent av sin politik.
Det blir av nödvändighet kompromisser och eftergifter. Summan av S, L, C och MP blir inte S-politik, utan en mix av liberala reformer, S-förslag och gröna idéer.
Som socialdemokrat kan man kritisera och göra tummen ned för mycket av detta. Men alternativen framstår som etter värre.
Antingen blir det ett kostsamt extraval (som faktiskt kan ge ett ännu mer oklart valresultat) eller så släpper riksdagen fram en M- och KD-regering som kräver beroende och aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
En sådan högerregering kommer att genomföra många av de förslag C och L fått med i uppgörelsen med S. Plus ännu mer och med Jimmie Åkesson som tillbehör.
Dessutom blir S- och MP-inslagen i regeringspolitiken noll och inga. Det blir ren högerpolitik istället för en blocköverskridande kompromiss där S och MP får igenom åtminstone delar av sin politik.
Det borde även leda till viss eftertanke inom Vänsterpartiet, som enligt uppgifter till TT under söndagen lutar åt att säga nej till att släppa fram Stefan Löfven som statsminister på onsdag.
Det betyder i så fall att 182 vänsterpartistiska, sverigedemokratiska, moderata och kristdemokratiska riksdagsledamöter gemensamt kan fälla den nu mödosamt ihopsnickrade överenskommelsen.
167 socialdemokrater, miljöpartister, liberaler och centerpartister räcker inte.
Är en sådan utgång verkligen det bästa för Vänsterpartiet? Jag tror inte det.
S-, C-, L- och MP-kompromissen innehåller mycket som Vänsterpartiet har svårt att svälja, dessutom av högst begripliga skäl. Men den rymmer även satsningar på välfärden, pensionärerna och jobbpolitiken, som V borde gilla men som faller platt till marken om Löfven inte blir statsminister. Om Löfven blir regeringschef på onsdag kommer dessa förslag dock att bli verklighet, vilket ju V sakligt sett borde vara glada för.
Samtidigt har Vänsterpartiet kvar möjligheterna att opponera med full kraft mot allt i denna regeringspolitik som man ogillar och att försöka locka missnöjda S- och MP-väljare till sitt parti.
För mig framstår det som en smartare väg för Jonas Sjöstedts parti än att medverka till att Sverige får en högerregering eller ett extraval som kommer att kosta 346 miljoner kr, enligt Valmyndighetens preliminära beräkningar.