När LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson på Första Maj påpekade att LO-medlemmarna aldrig riktigt gillat Miljöpartiet, fanns det många miljöpartister som blev upprörda.
Miljöpartiet vill vara ett mittenparti, det viktiga är inte att dra samhället mer åt vänster eller höger, något många av deras medlemmar inte heller tar ställning till. Miljöpartiet är kanske det enda demokratiska partiet i Sverige som fortfarande när idén om att höger-vänsterskalan är förlegad.
Problemet är att Miljöpartiets klassanalys inte blir konsekvent. Trots att det på senare tid blivit vanligt bland partier att vilja ”prata mer om klass” är det väldigt sällan som MP ser klass från andra perspektiv än att ”fattiga människor har lite sämre förutsättningar än rika”.
Visst vågar Miljöpartiet prata om de fattiga som orättvist drabbas hårdare av det obegränsade vinstintresset – men då pratar man om den fattiga delen av världen, inte i Sverige. Möjligtvis då vågar de prata om att folk utan makt målas ut som lika skyldiga till förstörelse av miljön som de multinationella företagen som tjänar miljarder på att strunta i hur mycket de släpper ut farliga gifter och växthusgaser.
En klassanalys måste vara djupare än så, för klass handlar också om motsättningar, något som den senaste tidens avtalsrörelse bevisat. Och där ligger svaret i varför Miljöpartiet inte går hem bland LO-medlemmar.
Deras analys av motsättningarna i samhället fastnar alltid vid miljöfrågan. Deras hjältar är den urbana, källsorterande medelklassen som kan välja kollektivtrafiken för att rädda miljön trots att de fortfarande konsumerar mycket mer än alla de som bara har råd att köpa det allra nödvändigaste.
En sådan analys, eller möjligtvis omedveten framtoning från Miljöpartiets sida, stöter bort de som behöver bilen och inte kan välja ekologisk mat, men Miljöpartiet borde kunna vända det. Deras fokus ligger ju inte på den enskilda individens snällhet i att välja rätt, utan att samhället ska gynna det som är miljövänligt och straffa det som är dåligt. En i grunden god idé, men om vi nu ska prata mer om klass är det kanske inte medelklassen som ska vara förebilden. Trots snälla val är det faktiskt inte den mest miljövänliga gruppen i samhället – det råkar bara vara just de medelklassväljare som partierna vill slåss om.
Och visst finns det intresse hos Miljöpartiet av att attrahera även LO-arbetarna. Men det är knappast LO:s fel om det inte sker.