Vänsterpartiet har haft svårt att lyfta under valen på 2000-talet.
2002 (under Gudrun Schymans ledning) fick partiet 8,3 procent.
2006 (när Lars Ohly hade tagit hand om rodret) backade partiet till 5,8 procent.
2010 (när Ohly fortfarande var kvar) fick partiet 5,6 procent.
Många på vänsterkanten hoppas nu att Jonas Sjöstedt, som valdes till partiordförande 2012, ska vända trenden och ge partiet ett lyft.
Om vi ska tro opinionsmätningarna är det inte ogrundade förhoppningar. I den senaste stora SCB-mätningen fick Sjöstedts parti 6,7 procent.
Det är visserligen långt från storhetsdagarna i slutet på 1990-talet.
Men det är en uppgång och innebär att V faktiskt lockar fler väljare än C, FP och KD, vilket borde vara tankeväckande för borgerligheten.
Sjöstedt och hans partivänner kan därför känna viss optimism och tillförsikt om framtiden, när de samlas till kongress i Stockholm fredag-söndag.
Mycket talar för att Vänsterpartiet kan notera en valframgång i höst, om partiledaren håller tungan rätt i mun och inte gör några allvarliga klavertramp under valrörelsen.
Efter sju år med högerstyre saknas det inte heller argument för mer vänsterpolitik. Till exempel har V bestämt sig för att profilera sig hårt kring frågan om vinstdrivande företag i välfärden.
I ett uttalande inför partikongressen skriver partisekreteraren Aron Etzler:
”Det var ju aldrig meningen, när vi byggde upp välfärden i Sverige att slutprodukten skulle bli att våra skattepengar skickas till riskkapitalbolag, eller att våra barn bedöms utifrån hur lönsamma de är som elever när de går i skolan.”
Det är en kritik som även många borgerliga väljare skriver under. Sommaren 2012 tog PR-firman Greatness fram en opinionsmätning som visar att svenskarna är klart negativa till vinstdrivande företag i vård, skola och omsorg som finansieras av skattemedel.
Enligt mätningen är det till och med hela 63 procent av alliansväljarna som kräver att eventuella vinster ska återinvesteras i välfärdsverksamheten.
Förmodligen är det ett av skälen till att Vänsterpartiet i dag har starkare stöd än FP, KD och C.
Många människor upplever att privatiseringarna gått för långt. Många efterlyser starkare regleringar och bättre kvalitetskontroll.
Därför är det knappast en klok politisk strategi att framställa sig som riskkapitalbolagens bästa vän, som tycks vara Annie Lööfs nya giv.
Däremot bör Vänsterpartiet och andra på vänsterkanten akta sig för att göra sig till fiender till mångfald, valfrihet och alternativa driftsformer.
Man bör komma ihåg att det finns många goda alternativ som är uppskattade av brukarna. Alla privata aktörer är inte oseriösa lycksökare.
Därför känns det som att förra årets S-kongress hittade en rimlig hållning i frågan. S säger inte stopp och belägg till alla alternativ.
Men partiet kräver starkare regleringar – till exempel hårdare krav på personaltäthet och personalens utbildning – som förhindrar att oskäliga vinster görs på bekostnad av kvaliteten.
Det är ingen kvalificerad gissning att det finns ombud på V-kongressen som vill gå längre och tycker att S är för mjäkiga.
Må så vara. Men kritikerna bör betänka verkligheten.
SCB-statistiken ger besked. År 2010 fanns 49 000 privata företag inom vård, skola och omsorg. De sysselsatte sammanlagt 195 000 personer.
Några av alla dessa välfärdsföretag har misskött sig och gjort skandal. Minns Carema och JB.
Men i de flesta fall tiger hälsan still. Patienter, skolelever, föräldrar, åldringar och anhöriga är glada och nöjda med den verksamhet som bedrivs.
Därför känns det som att S har hittat en mer verklighetsförankrad position när det gäller synen på vinster i välfärdssektorn.
V ställer rätt frågor men det är S som har svaren.