Ibland kastas man handlöst bakåt tiden. Det hände häromveckan när vi socialdemokrater i EU-parlamentet fick besök av en fotograf som just nu ägnar sig åt att gå i en annan fotografs fotspår; Jean Hermanssons.
De finaste bilderna av Olof Palme togs av just denne Hermansson. De flesta bilderna skildrar dock inte enskilda personer utan miljöer och människor på svenska industriarbetsplatser för några decennier sedan. Bland annat på NJA – som det hette då – i Luleå.
Min pappa som var järnverksarbetare i mer än trettio år köpte förstås boken, jag har den i min bokhylla och nu kan det alltså bli en fortsättning.
Är det nåt att bry sig om?
Jag tror det. Det handlar inte om ett äreminne över en tid som flytt. Tvärtom. Utan kunskap om historien kan man istället hamna fel när man bestämmer framtiden.
Det kan alltså vara bra att börja berättelsen i EU – som i begynnelsen var kol- och stålunionen – och sedan följa den via hårdnande konkurrens från omvärlden, dagens handelsavtal, teknikutveckling, arbetsmiljöer och slimmade organisationer.
Jag tror till och med att omvandlingen av Luleå eller Borlänge eller Avesta – alla dessa industristäder som gjort Sverige rikare än många andra – kan ha nytta av de erfarenheter som gjorts genom åren.
"Nere på verkstadsgolvet" – så hette Jean Hermanssons bok.
Jo, han var socialdemokrat men framförallt en fantastisk fotograf. Jag håller tummarna för att han som tagit över stafettpinnen får möjlighet att berätta om hur det ser ut idag.