EU-parlamentsvalet kan avgöra vem som ska leda EUs ”regering”, EU-kommissionen.
Det nya EU-fördraget stipulerar att kommissionens president ska väljas ”med hänsyn till valet till Europaparlamentet”, i stället för att som hittills manglas fram i slutna rum av EUs premiärministrar.
Många har ändå varit kritiska mot idén att lansera kandidater i förväg, bl a för att det utesluter sittande premiärministrar som inte gärna riskerar sin post genom att kandidera till EU.
Just nu är EPP, M:s och KD:s partigrupp, störst i EU-parlamentet. De lanserar Jean-Claude Juncker från Luxemburg. Han har länge varit ordförande i Euroländernas samarbetsorgan, Eurogruppen, och en långvarig premiärminister.
Juncker är mest känd för sitt eviga rökande och whiskydrickande, men också för sin förmåga att trots detta framträda piggt och klart. Någon karismatisk politiker som går hem hos folk är han dock knappast.
Annat är det med den näst största partigruppen, Socialdemokraterna, som enligt opinionsmätningarna kan bli störst efter valet 25 maj.
S-kandidat är EU-parlamentets talman tyske Martin Schulz, som är allt det Juncker inte är: en karismatisk kampanjpolitiker, stark ledarkraft, icke-rökare och – närmast nykterist!
Schulz var enda kandidat vid den europeiska s-kongressen i Rom nyligen, uppbackad av en rad partiledare och statsministrar, även Stefan Löfvén.
Det var som ett amerikanskt presidentkonvent, med massor av medier, skyltar, unga aktivister e t c. Han kommer att kampanja stenhårt!
Schulz är f d borgmästare i en liten tysk stad vid holländska gränsen och till yrket bokhandlare, stor beundrare av P-O Enqvist. Men han har aldrig varit minister, vilket hittills har ansetts vara ett krav.
Liberalerna lanserar sin ledare i EU-parlamentet, f d belgiske statsministern Guy Verhofstadt. Han är förvisso karismatisk, men också oberäknelig och så extrem EU-federalist att många länder aldrig kan acceptera honom.
Vänstern och de gröna lanserar mer udda kandidater, utan chans.
En komplikation är att det inte bara är en post som ska tillsättas, utan även ny ordförande för EUs Europeiska Råd, medlemsstaternas högsta EU-organ, efter belgaren Van Rompuy och en ny ”utrikesminister” efter brittiska labourpolitikern Cathy Ashton. Mellan dessa tre poster måste det skapas politisk balans.
Oavsett vad man tycker om partikandidater till kommissionspresident råder det nog ingen tvekan om att lite personfrågor i EU-valkampanjen kan bidra till ökat intresse.