I europeisk politik används ofta begreppet ”de sociala parterna”. På svenska säger vi fackföreningar och arbetsgivare.
Det är dock inte bara orden som skiljer. I praktiken talar vi om två helt skilda verkligheter. Och om makt.
Alltså: I Sverige och i Norden är det fack och arbetsgivare som bryter arm när det gäller löner och annat.
Vi har följaktligen fortfarande hyfsat starka parter på arbetsmarknaden. Om en facklig organisation bestämmer sig för att ta strid i en lönefråga så är det ett faktum som inte kan röstas ned av någon utomstående.
I andra delar av Europa är det oftare regeringar och parlament som bestämmer om vilka minimilöner och arbetsvillkor som ska gälla. Resultatet är vanligtvis svaga fackföreningar, fler strejker, sämre villkor och löneutveckling.
Den här veckan samlas den europeiska fackföreningsrörelsen till kongress. Olikheterna kommer att vara synliga.
Men jag är ändå optimistisk, packar väskan och laddar för en tuff men saklig debatt.
Med ekonomier i kris och massarbetslöshet i EU – plus en flyktingkatastrof som vi ännu inte vet omfattningen av – kommer politiska överenskommelser inte att räcka. De sociala parternas agerande blir viktigare än på mycket länge.
Säkerligen kommer detta också att prägla Europfackets kongress.
Värderingarna är självklara. Solidaritet med alla flyktingar. Men samma bestämda hållning mot lönedumping och utnyttjande av människor som idag. D v s ett åtagande som arbetsgivare och fackliga organisationer måste fortsätta vara enade kring.
I diskussionerna om fackliga rättigheter och löne- och villkorsdumpning har vi hittills haft en tuff men bra diskussion med EU-länder i östra Europa. Flyktingkatastrofen öppnar nu upp för nya hårda tag.
Vad det ytterst handlar om är: Kan man vara EU-medlem och få säkerhet, trygghet och kraftfullt ekonomiskt stöd till jordbruk, regional utveckling och demokrati men välja att säga nej när man avkrävs solidariskt och gemensamt handlade? Svaret är förstås nej.