Du som är så kritisk till EU – hur står du ut med att vara EU-parlamentariker? Så frågar en och annan. Särskilt när jag åker norröver.
Jo, svarar jag: Nu är vi ju trots allt medlemmar av EU och då är det viktigt att inte enbart den politiska högern (och de mest okritiska) får bestämma över besluten och utvecklingen.
Just nu känns detta viktigare än på länge. I EU-parlamentet är det högermajoritet.
För att vara rakt på sak betyder det att kortsiktiga kapitalintressen gång på gång tillåts gå före exempelvis klimatpolitiska satsningar eller fackliga rättigheter för att bekämpa social dumping på arbetsmarknaden - oftast dock marknadsförda under rubriker om ”förenkling” eller ”bättre lagstiftning”.
För att Storbritannien ska stanna kvar i EU kräver nu premiärminister Cameron att EU går ännu längre åt det hållet och sätter upp mål om ”bördereducering” för företag. För en konservativ britt, eller för den delen en svensk moderat, betyder detta inte bara att vi ska minska antalet blanketter som ska fyllas i utan framförallt minska ner på löntagarnas och samhällets krav på företagen.
Vi bör exempelvis inte ha breda och starka arbetsmiljöregler, inte krav på arbetstidsregler, inte krav på avfallshantering eller för höga klimatambitioner. Listan är lång.
Häromdagen hörde jag Camerons partikollega i EU-parlamentet säga att vi inte ens bör ha principen om lika lön för lika arbete – eftersom detta skulle äventyra konkurrenskraften hos de löntagare som kommer från länder med lägre löner!
Högern i EU är alltså sin ideologi trogen. Strunt samma om det innebär sämre arbetsmiljö, underlättar aggressiv skatteplanering eller underminerar kollektivavtal.
För Sverige är dock Storbritannien av olika skäl ett viktigt medlemsland. Och för svenska socialdemokrater i EU-parlamentet är labourmedlemmarna i EU-parlamentet mycket viktiga.
Hade vi fått skriva ihop en kravlista inför den brittiska EU-folkomröstningen hade den handlat om flyktingkrisen och det gemensamma ansvaret. Den hade krävt att EU garanterar löntagarnas rättigheter istället för, som idag, tillåter den slagsida där ekonomiska friheter får företräde framför fackliga rättigheter för löntagare.
Den hade krävt regler som hindrar istället för bejakar social dumping på arbetsmarknaden där man tvingas konkurrera om vem som kan sälja sin arbetskraft till lägsta möjliga lön. Den hade också krävt regler som sätter stopp för brevlådeföretag eller andra företag som gör allt för att undkomma skatt och sociala avgifter genom avancerade företagsupplägg.
Med en sådan lista inför den brittiska folkomröstningen skulle Storbritannien ha kunnat göra skillnad. Men där är vi inte idag.