Regeringskriser hör inte till den politiska vardagen i Sverige. Jämfört med många andra länder framstår vi som det lugna och stabila samhällsbygget som klarar det mesta med förnuft och kompromisser. Många beundrar oss för just detta.
Samtidigt vet vi att den politiska kartan och de politiska styrkeförhållandena ser annorlunda ut idag jämfört med hur det såg ut för några decennier sedan.
Kort sagt: Högern (och den råa högerpopulismen) är starkare i såväl Sverige som Europa och världen – och socialdemokratin och vänstern svagare. Men fortfarande finns det tydliga undantag.
I veckan som gick samlades socialdemokrater från hela Europa till gemensamt möte i Lissabon. Där är den socialdemokratiske statsministern Costa hjälte, där möts man av en jätteutställning med bilder på Olof Palme och Anna Lindh och en rad andra politiska förebilder. Och där har kongresstalen handlat om jobb, välfärd och internationell solidaritet.
Inget romantiserat tillbakablickande utan en högst realistisk dagordning som vi känner igen oss i.
Ibland glömmer vi vad vi lärt och vad vi åstadkommit. I Portugal är svensk socialdemokrati och våra politiska ledare välbekanta och ofta omnämnda.
Den portugisiske utrikesmini(S)tern pratar exempelvis länge och mycket om vad Olof Palmes och svensk socialdemokratis engagemang för demokrati i Portugal betydde.
De har inte glömt. De har tagit efter. Och de har vidarebefordrat sina minnen och erfarenheter till nya generationer. Idag har många av dem koll på allt från hur Stefan Löfven klarar regeringskrisen i Sverige till hans Global-Deal-initiativ.
Världen förändras, men internationellt samarbete och politiska program som bygger på solidaritet har inte upphört. En europeisk S-kongress välter inte Trump eller rövarkapitalismen – men stärker motståndet och vässar argumenten.
Det behövs inför alla valrörelser och alla val som äger rum under 2019.
Det är allvar nu.